Det finns bra läkare och det finns dåliga läkare, men alla jobbar de enligt de reglementen som gäller för svensk sjukvård.

Sedan länge har sjukvården för min del blivit något jag använder mig av mycket selektivt. Det beror på:

Okunskap om och ovilja att lära sig det mest elementära från alternativsidan. Ibland t.o.m. en nedlåtande attityd. Det innebär att jag aldrig/sällan kan diskutera helheten med en läkare. Jag måste tänka ut själv hur en alternativ behandling passar in i helheten.
Sämre råd från läkare än från alternativsidan. Exempelvis nämnde jag att jag har problem med att samla på mig vätska och att det också gör att det samlas urinsyrekristaller i mina leder, men att jag självmedicinerar med örtpreparat som hjälper mig. Preparat som också återställer natrium/kaliumbalansen, till skillnad från vätskedrivande läkemedel som helt enkelt bara driver ut vätska och lakar ur salterna… Läkaren tyckte då att jag skulle testa ett vätskedrivande läkemedel? Jag fattade inte ens varför. Jag måste ju i vilket fall få bort urinsyrekristallerna från lederna också, vad skulle det hjälpa mig med ett läkemedel som bara drev ut vätskan och inget mer? Men, visst, jag testade ett par dagar med läkemedlet. Det som hände vara att jag blev akut kissnödig, vilket var opraktiskt. Samt att ledvärken blev värre. Helt meningslöst alltså.
Stuprörsseende. Även om vi bara håller oss till sjukvården, så är varje del av vården så nischad att den högra handen inte känner till vad den vänstra gör. Ungefär. Som patient blir man förvirrad och också oroad när man inser att det inte finns någon som är beredd att ta helhetsansvar. Man måste helt enkelt tänka själv.
Okunskap även inom stuprören. Nu var det länge sedan jag var aktiv med läkarbesök angående min migrän, men när jag var det så fick jag ofta utbilda läkarna i det senaste inom migränforskning och nya läkemedel. De enda som kunde ha bättre koll var de läkare som verkligen specialiserat sig på migrän – men de är inte många.
Omotiverande målsättning. Inom sjukvården får man nöja sig med att ta en medicin som fungerar halvbra. Eller nöja sig med att något inte går att avhjälpa, utan att man får ”vänja sig”. Inom alternativvården jobbar man tydligare mot målet att patienterna ska bli helt bra. Motivationen är starkare. Engagemanget är starkare. Jag som patient känner mig mer som en spännande gåta som ska lösas. Det är en bra känsla.

Idag läser jag i Svenska Dagbladet att:

Kostnaderna för att ta hand om biverkningarna av läkemedel uppgår till sådär 25–30 miljarder kronor varje år.

Trots detta förhåller sig sjukvården ganska kallsinnig inför alternativa metoder som ger färre biverkningar med bra resultat, som exempelvis nyponpulvret Litomove. Varför säljs inte det på apotek? Litomove har en effekt som är bättre än ex Naprosyn, men som knappt ger några biverkningar (någon jag känner har fått lite ont i magen). Borde det inte ingå i varje läkares bildning att känna till sånt?