Jag är inte ett dugg insatt i bilindustrin, så jag tänker inte ge mig på att göra någon djupanalys, men med tanke på allt som händer i världen och i Sverige så börjar det mer och mer kännas som att vi ska kämpa för bilindustrin bara för att vi ska det. Inte för att vi tillverkar riktigt bra bilar som folk verkligen vill köpa.

I Peter Kadhammars artikel i Aftonbladet skriver han att senaste året SAAB gick med vinst var 1995. Läs det en gång till: 1995. Och då var vinsten 5 miljoner. Läs det också en gång till: 5 miljoner. 5 miljoner är inte mycket att skryta med i en bransch som omsätter så otroligt mycket pengar.

Sen fortsätter han att berätta att SAAB under tretton år gjort förluster på 25,791 miljarder kronor. Här någonstans börjar det nästan svindla tycker jag.

Den 23 oktober skrev Expressen Motor om att svenska bilar kräver flest reparationer och att den som vill slippa åka till verkstaden ska köpa en japansk bil. Vem vill köpa en bil som toppar listan över bilmärken som kräver flest reparationer? Inte jag i alla fall. Jag är så nöjd med vår Suzuki Swift och Suzuki Grand Viitara. (peppar peppar ta i trä)

Fast det är klart, somliga köper hellre status än fungerande bil – men någonstans går väl ändå gränsen för hur mycket tålamod även den mest statussugne har för att lägga ut pengar på reparationer? Och någonstans måste gränsen gå för att det helt enkelt inte är status alls att köpa en svensk bil…

Sumobrottarna har i generationer utvecklat de ultimata metoderna för att bli feta. På det sättet har de kommit fram till en modell som i stort sett överensstämmer med Livsmedelsverkets rekommendationer för hur man ska äta om man vill bli smal. Mycket kolhydrater 65–70% och så lite protein och pyttelite fett. De äter inte ens 25% fett som Livsmedelsverket rekommenderar, utan bara ynka 12%. Vänta nu? Borde inte folk bli tjocka om de äter på det viset då? Jo, och det är ju precis det som de blir.

Sumobrottarna är förstås strålande nöjda med att de lyckas gå upp i vikt, men för oss andra som sedan några decennier tillbaka gått på den här idén om att man blir smalare när man minskar på fettet, så är det inte riktigt lika lyckat.

Man kan skratta åt det, men för alla de som dras med kanske 100 kg övervikt så tror jag det är lätt att hålla sig för skratt. Jag som nått en mer måttlig övervikt kände mig grundlurad när jag begrep det här. Nu för tiden äter jag knappt någon kolhydrat alls om jag kan slippa. Och jag går ner i vikt.

Läs Lars-Erik Litsfelts utmärkta debattinlägg i Aftonbladet.