Jag läser ett par artiklar i Dagens Nyheters artikelserie Komma hem. Det handlar om utrikeskorrespondenter som berättar hur de uppfattar svenskarna efter en tid utomlands. De beskriver hur de inte längre känner sig sedda, att de dagliga mötena med främmande människor försvunnit, främlingar pratar inte längre med varandra.
Jag protesterar mot att det här skulle gälla Sverige. Det de beskriver är Stockholm. Här på Gotland är det annorlunda och faktum är att det var annorlunda också i Växjö, ja kanske t.o.m. Uppsala. Men, det är gradskillnader och det är mysigast på Gotland. Här hejar alla på banken när man kommer, folk känner till vem mina föräldrar var, man tar sig tid att prata lite extra i affärerna (fast inte i juli förstås…)
Jag märker skillnaden när jag kommer till Stockholm – framför allt i affärerna där expediterna mest verkar finnas som en slags kuliss. Men trots det är ju inte alla i Stockholm stela och trista, så det händer att det uppstår möten med främlingar även när jag är i Stockholm. Jag vet inte hur mycket möte det kan bli i ett sammanhang med så många människor och så högt tempo? Grejen med Gotland är ju att man på något konstigt sätt har mer tid (fast de flesta jag känner jobbar jämt?). Det är mer inbakat i tempot att man ska växla några ord här och där.
