Jag har tidigare skrivit om konstfackelevens Anna Odells fejkade intagning på psykakuten. Dels i ett inlägg där jag ifrågasatte om det var konst och i ett annat inlägg hade jag hittat ett citat av Ernst Billgren.
Idag berättar Anna mer om sitt verk i Dagens Nyheter. Genast blir det mer människa bakom handlingen. För mig var det intressant att veta att hon spelade upp en händelse som hon själv var med om 1995, då hon blev intagen till S:t Görans psykakut på riktigt. Hon ifrågasatte behandlingen men har upplevt att hon inte ansetts som trovärdig då hon ju de facto var psykiskt instabil den gången, 1995.
Om man verkligen vill påtala brister i sjukvården så anser jag det kreativt att söka nya vägar för att föra ut sitt budskap. Att hon själv var psykpatient 1995 gör för mig stor skillnad. Det innebär att hon inte utgått från en icke-initierads perspektiv, utan här har vi en kvinna som utgår från egen erfarenhet. Det ger henne större tyngd i hennes budskap.
Men, är det konst? Det verk som hon skapar nu med olika typer av dokumentation och en säng med spännbälten – det är konst i mina ögon. Men mitt definitionsproblem gäller själva handlingen att fejka psykisk sjukdom och involvera både förbipasserande, personal och andra patienter i detta. Jag inser att Anna har en poäng i att man måste bli intagen som psykiskt frisk, för att ens synpunkter på psykvården ska tas på allvar. Så hur gör man om man vill sätta fokus på den här frågan?
Jag anser att det finns ett värde i att Anna har lyft den här frågan på ett så radikalt sätt. Hennes handlande att fejka psykisk sjukdom kan jag dock inte se som konst. Det är skildringen av det som blir konst. Dessvärre skulle hon inte kunna skildra händelsen om hon inte fejkade sjukdom…
– Min mamma var orolig att jag skulle fara illa. Men det var ju vård jag skulle utsätta mig för! Att vården skapar rädsla triggade mig ännu mer. Om jag, som är frisk, riskerar att fara illa, tänk hur det är för dem som är sjuka på riktigt.
Nä, det här var inte en enkel fråga precis. Jag tror att det klokaste jag kan göra är att köpa ett exemplar av Ernst Billgrens ”Vad är konst?”
