Jag träffade på Johan Hellström igår. Det givna samtalsämnet var att bygglovet till Björn Ulvaeus planerade hus på Furillen, har överklagats av Naturvårdsverket.
Ni kan läsa artiklar på helagotland.se och höra intervju med byggnadsnämnden ordförande Lars Thomsson på Radio Gotland.
Jag fattar inte varför platser som ingen bryr sig om, plötsligt blir så intressanta så fort någon har en bra idé om att bygga där? Hela Furillen var en tämligen ointressant plats fram till ungefär 2000 då jag började höra om den här galna fotografen som hade köpt den nedlagda fabriken och tog dit fotosällskap. Sen har Johan och AnnaKarin successivt förvandlat denna ogästvänliga ö, präglad av kalkbrytning, till en exklusiv raritet som lockar besökare från hela världen med stora famnen och nybakta bullar.
Det är det som Johans motståndare kallar för att privatisera och stänga ute allmänheten, att inkräkta på friluftsliv och strövområden? Märkligt att vi aldrig hörde någon klaga på den tiden ön ägdes av ett tyskt cementföretag som invaderade och misshandla ön? De har sprängt bort sten i ett par stora kalkbrott, anlagt fabrik, kaj och orsakat både ett högt torn och en stor kalkspillshög. Om man jämför deras ingrepp på naturen och Johan Hellströms, så är det ju underligt att den person som omvandlar de sårade markerna till besöksvänliga ytor, är den som ska anklagas för att begå brott mot naturen – eller, just nu är det förvisso just Björn Ulvaeus som med sina byggplaner får ta smällen, men det är ju ändå ytterst Johans planer det handlar om.
Jag förstår faktiskt inte att enskilt tyckande från exempelvis Naturvårdsverket kan väga så tungt? Varför kan i så fall inte vi andra göra ett anti-överklagande för att markera att vi tycker att det är bra att Björn Ulvaeus får bygga sitt hus på Furillen?
