Det är lite speciellt det här med att växa upp på en plats, ge sig iväg bort från platsen och sedan återvända hem. Det blir ett mer engagerande och krävande val än att fortsätta att bo där man har gjort. (Vilket antagligen kan vara krävande på andra sätt).
I Dagens Nyheter har de en artikelserie om fenomenet och de skriver också att Institutet för framtidsstudier ska undersöka det här: varför väljer hemvändarna att flytta hem?
Jag tillbringade 20 år på fastlandet innan jag, Roine och Alice flyttade till Gotland. För mig var det att vända hem, för Roine och Alice en flytt som vi varit inställda på sedan länge.
Varför ville jag tillbaka till Gotland?
- Tillgången till natur, framför allt kusten vägde tungt – jag hade väldigt svårt att förlika mig med de småländska insjöarna under mina tolv år i Växjö. Den gotländska naturen är så lättillgänglig. Skogen är promenadvänlig. Havet finns alltid nära.
- Sen är det något med stämningen på Gotland, attityden mellan människor, en slags varm, vänlig och humoristisk ton. Det finns en slags gotländsk humor som jag gillar.
- En plats för kreativt skapande. Gotland har alltid lockat till sig kreatörer. Här finns utrymme för udda fåglar och råkar de dessutom vara kända är grundinställningen ute i socknarna att man håller tyst om var de bor.
Det här är nog det som påverkade vårt beslut att flytta till Gotland, men när jag väl var här upptäckte jag fler bra saker:
- I Slite kan man gå på banken, apoteket, handla livsmedel etc och få allt fixat på nolltid. Det är inte en stor apparat med förflyttningar och köer som det varit på andra ställen där jag bott.
- Folk känner till en. På Gotland bor 57 000 personer, så alla känner inte alla – men nästan. Om jag går till banken så vet de vem jag är. Om jag träffar en ny person så börjar ofta samtalet med att placera mig på den gotländska kartan: exakt i vilket hus bor jag? Jaha, Janne Gustavssons föräldrahem. Vem var min pappa? Jaha, hade han snickerifabriken i Högbro! (Alltså, här pratar vi historia, pappa sålde fabriken i början av 50-talet tror jag). Vem var min mamma? Jaha, jobbade hon i Pressbyrån i Roma! Var gick jag i skolan? Jaha, Romaskolan och sen Säve! Och så vidare. Sådana här saker har inte betytt ett dugg när jag bodde i Uppsala eller Växjö. Då var jag ingen alls. Här på Gotland är jag en del av hela det gemensamma gotländska minnet på något vis. Det ger en känsla av delaktighet och samhörighet.
- Jag behövs här och jag har märkt att fler som flyttar till Gotland får den här känslan av att de behövs. Alla måste kämpa för att få Gotland att fungera. Varje person som flyttar hit är en bonus. Och det finns massor av viktiga frågor att engagera sig i. Sådant som man aldrig skulle få för sig att engagera sig i när man bott på andra platser.
Det finns sådant som inte är bra också. Men trots de problem vi möter så är siktet inställt på att Gotland ska utvecklas och om du frågar mig är det obegripligt att inte alla människor i hela världen flyttar hit.
