När man pratar om jobb och hälsa går diskussionen oftast i riktningen att jobbet tar av ens krafter och att man måste passa sig för att inte jobba för mycket, för då blir man utbränd. Underförstått talar man om jobbet som av ondo, det som stjäl tid av ens riktiga liv, som då är fritiden.
För mig är målet att det man jobbar med ska vara roligt och GE energi. Jag vet hur det känns att inte kunna jobba så mycket man vill pga de år jag hade som mest besvär med migrän. Glädjen fanns hela tiden i det jag trots migränen kunde uträtta, glädjen i känslan att vara till nytta. Jag tycker det är förfärligt när jag pratar med människor som pga sjukdom blir helt utestängda från möjligheten att jobba – fast de egentligen skulle kunna jobba om de fick lov att anpassa arbetstider och arbetsuppgifter efter sin dagsform. Det är alltså försäkringskassan som säger nej!
Om fler hade en friare inställning till vad jobb innebär och t.ex. accepterade att jobb utförs på distans, från hemmet i högre utsträckning, så tror jag att många som idag stämplas som ”heltidssjuka” skulle kunna få chansen att känna sig ”deltidsfriska”. Värdet i att få jobba är betydelsefullt för den mentala hälsan.
Samtidigt ser jag artiklar om människor som är uppenbart förhindrade att arbeta pga sjukdom och skador som ändå anses vara friska nog att arbeta? Fattar inte hur det ständigt kan vara sådana meningslösa kamper om självklarheter.
