När jag går upp på morgonen väntar katten Silver i köket och rutinen är att jag ger honom nytt vatten och påfyllning med torrfoder. Just idag var det så mycket torrfoder kvar sedan igår, så jag tyckte att jag inte behövde fylla på något nytt. Jag vet att Silver inte så där självklart accepterar att man ställer tillbaka torrmaten utan att det ligger lite nya ”knaperiknus” överst, men vad sjutton – hur kräsen får man vara? Sen när de äter som bäst, Silver och Doris, så äter de ju ändå slut på alltihop!
Så jag fyllde inte på några nya knaperiknus. Silver kollade in maten, provade en knaperiknus och tassade sen tillbaka mot mig och satte sig på golvet och väntade. Han är väldigt tålmodig och stillsam, han skulle inte få för sig att jama, stryka sig mot mina ben eller typ sätta klorna i mig – han bara väntar. Och den väntan känns i hela kroppen, så jag fick ta tillbaka skålen, ta fram knaperiknus från skafferiet och fylla på med lite nytt på toppen.
Därmed var Silver nöjd. Han intog sitt frukostmål och sover nu lugnt. Allt är frid och fröjd.
(Men hur sjutton kan han märka att han inte fått några nya knaperiknus? Och när han nu märker det, hur kan det vara så viktigt?)
