Jag lever i min egen värld och så POFF kommer det glimtar från den andra världen, den som tydligen representerar normalitet och genomsnitt. Och då blir jag ibland så himla förvånad.
Idag står det i Aftonbladet om kvinnor som planerar upp allt och tar ansvar för allt i hemmet, även fast mannen är föräldraledig. Mamman håller koll på dagisutflykter, packar dagisväska, planerar matinköp etc. Det finns alltså sådana livs levande kvinno-fossiler idag, 2005? Det är ju inte underligt att vi aldrig kommer någon vart med jämställdheten!
Och det finns alltså män som går med på att daddas på det här viset? HUR kan man vilja leva med en man som vill bli daddad? Hur kan män vilja leva med kvinnor som daddar dem? Har männen ingen stolthet? Har kvinnorna ingen stolthet?
Jag har antagligen uppfostrats på en annan planet, men så där fjantiga var inte ens mina föräldrar som var födda 1916 resp 1918. Det är klart att man hjälps åt och att man fördelar arbete och ansvar inom familjen, men det ligger en sådan otrolig förnedring i att kvinnan inte tror att mannen kan packa dagisväskan. Eller att man inte tror att barnen kan det…
Alice sa häromdagen att ”De som inte är vana att hjälpa till hemma, blir nästan mobbade. En kille packar inte ens sin väska själv när han ska till elevhemmet! Jag sa till honom att vaddå, packa väskan har jag gjort sen jag var fyra år!” Och det kändes som att Alice, nu 15 år, i det ögonblicket fick insikt om vad det betyder för självkänslan att kunna ta ansvar för sig själv.
