Här har jag nu i flera år tjatat om att jag aldrig i livet tänker kalla mig för feminist oavsett hur bra idéer beteckningen kan rymma, därför att ordvalet är ojämlikt! Min kamp är för jämlikhet. Motpolen måste vara ojämlikhet och inte gruppen män. Som en ren protest har jag skojat om att jag är maskulinist fram till dess att jämlikhet uppnåtts. Min grundsyn är att vi aldrig kommer att bli jämlika om inte män också känner sig begränsade av sitt förväntade könsrollsbeteende och därmed kan se egna fördelar med att jobba för jämställdhet.
Jag tycker också att kvinnor som ger sig själv beteckningen feminist på något sätt understryker att de har en lägre position – för om de inte hade det, skulle de inte komma på att de ville bli feminister. Att kalla sig feminist är lite som att erkänna sitt underläge och bjäbba från ett underifrånperspektiv. Det passar inte mig att ta plats på en nivå nedanför om nivån är baserad på något jag inte kan respektera. Om jag möter en människa vars kunskaper, talanger eller erfarenheter imponerar på mig tar jag gärna plats en nivå nedanför vad gäller de områden som den här personen ”står över mig” – men alla personer har ett litet barn i hjärtat, alla äter, sover, gråter osv. och därför kommer det alltid att finnas områden där jag för evigt känner mig jämställd med vem som helst.
Om man utgår från att man befinner sig i underläge, kommer man att bli bemött på det viset och man kommer att få en verklighetsuppfattning från perspektivet underläge. Mitt perspektiv är jämställdhetsläget. Om en man beter sig könsrollskonserverande i min närhet betraktar jag honom som ett pinsamt undantag eftersom jag förväntar mig att alla män och kvinnor ska bete sig jämställt. Alla har vi något som heter selektiv perception som styr vår verklighetsuppfattning så att det vi ser ”bekräftar det vi vill veta”. Jag ser både män och kvinnor som beter sig könsrollskonserverande och det upprör mig i båda fallen.
Idag hittade jag en intervju med Maria Wetterstrand på Salong K där hon bland annat pratar om att det inom Miljöpartiet finns en grupp som jobbar för ekvivalism och att:
”det finns nog en väldigt stark önskan i Miljöpartiet om att gå ett steg längre, och på ett bättre sätt inkludera även mannens könsroll. Den är ju också konstruerad utifrån omgivningens tryck på hur en man ska vara, och allt i den är inte bara positivt. Jag menar nästan hundra procent av dem som sitter i fängelse är män!”
