… och mitt huvud är kulan. Nja, kanske lite överdrivet, men faktum är att den här måndagen har telefonsamtalen duggat tätt plus att samtidigt som jag pratar i telefonen så piper mobilen och meddelar att jag ska ringa telesvar.
Så, jag börjar tappert med att slutföra uppdrag M, samtidigt som min käre kompanjon då och då tjoar ”nu är det BARA uppdrag G som gäller”. Sen ringer T om ett uppdrag och när jag direkt börjar åtgärda så ringer även L och då får jag nästan skrämselhicka, eftersom jag inte hunnit göra det jag trodde jag skulle ha gjort redan i fredags… Men allt löser sig på fiffiga sätt och förresten kom jag ihåg att göra en beställning åt R också! Sen ringer B och har tekniska problem som jag försöker lösa men till sist lämnar jag över till kompanjonen. Någonstans mitt i ringer jag S som ju pratat in meddelande, fast han är också lite flipprig så han har glömt bort varför han ringde. Han trodde att han skulle ringa nu i kväll istället – för då skulle han säkert ha kommit på vad det var.
På kvällen har jag äntligen jobbat med uppdrag G och så ringer J och ber om en tjänst… Fast, det var sannerligen ingen stor tjänst, så den ska vi nog lyckas med. Nu är jag klar med G och S har inte ringt. Undrar om morgondagen möjligen blir lite lugnare?
