När jag var liten trodde jag att alla tänkte på konsekvenser av en handling i samma utsträckning som jag gjorde. Men någon gång under grundskolan insåg jag att det inte var så. Innan trodde jag att folk i min egen ålder insåg konsekvenserna, men ändå gjorde det dåliga, elaka eller kanske våldsamma valet. Det blev ett litet mentalt uppvaknande när jag insåg att folk som sa ”tänkte inte på det” verkligen inte hade tänkt.
Ibland kan man känna sig som en ganska tråkig person om man per automatik tänker på konsekvenser av det mesta, men i det långa loppet föredrar jag ändå att vara en sådan konsekvenstänkare.
I helgen brändes Garda skola på östra Gotland ner. Sannolikt anlagd brand och två 15-åringar är anhållna. Psykologen Renée Perrin-Wallqvist säger i en artikel i Gotlands Tidningar:
Vi vuxna tycker att man bör förstå att om man ställer en moped mot en vägg och tänder på mopeden så är det stor risk att väggen och huset tar eld, men barn och ungdomar förstår inte alltid konsekvenserna av sitt handlande.
Fast jag undrar: är det verkligen brist på konsekvenstänkande som är den viktigaste faktorn? Är det inte istället en attraktiv spänning i att vara den som vågar kliva över gränsen för det tillåtna som gör att ungdomar tar steget att sätta eld på saker? Att den drivkraften är så stark att det andra kommer i skymundan? Att man VÄLJER att inte tänka på konsekvenserna.
Eller är det jag igen som inte fattar att det inte är så vanligt att tänka på konsekvenserna?
