Om man läser om könsroller och sånt kan man hitta undersökningsresultat som visar att det är lite olika hur man uppfattar längden som folk använder att prata på.
• Män uppfattar ofta att kvinnor som pratar lika länge som män, pratar längre än män. Det här har de bl.a. testat i klassrum där man tagit tid och gett exakt lika lång tid till killar som för tjejer. Då känner killarna sig undanskuffade, tycker att tjejerna får för mycket plats.
• När män samtalar talar de oftare mer tydligt uppdelat på en talare i taget. När kvinnor talar finns oftare ett växelspel, där det ingår att man avbryter, hjälper varandra framåt i samtalet eller uttrycker förståelse.
I vanliga fall tänker jag inte så mycket på sånt här, utan pratar på och är som jag är. Men det är ett par män jag möter ibland som passar extremt bra in på det här och deras resp mansroller är också i övrigt lite mer gammaldags. Jag betraktar sådana män som fossiler, överlevande rester från det förgångna. Det är lite sorgligt också.
Sen finns det en himla massa andra män som inte dras med sådana här begränsningar, tack och lov är de i en överväldigande majoritet!
