Katten Silver är en lugn herre som lever sitt liv välordnat. Han beger sig till farstun och väntar på att någon ska komma förbi när han vill ut. Han äter i belevad takt. Han leker gärna kurragömma. Han är intresserad av matlagning (fast han inte får smakbitar). Han älskar att bli kammad. Det mest irriterande han gör är att han så påtagligt ger kärlek genom att kliva rakt upp på en, kind mot kind och så dreglar han och trampar. Men, sen brukar han gosa till sig efter en stund, kanske med sitt huvud under min haka och då är han förlåten.
Men Doooooooooooris… Hon har alltid varit mer nervpåfrestande! Hon far runt som en oljad blixt, kastar sig som en handbollsmålvakt i jakten på flugor, störtar sig över maten (eller gjorde det första halvåret hos oss, innan hon fattade att det alltid fanns mat till henne), kan inte sitta still och gosa mer än 30 sekunder, jamar klagande när hon vill ut så att det skär rakt genom telefonledningarna när jag har en viktig person på tråden och sen när hon vill in kastar hon sig upp på fönstret och jamar och knackar och skrapar…
Sen när hon väl relaxar, när hon faktiskt kopplar av totalt, då ligger hon som en värmesökande robot och flyttar sig som en slimmad skugga efter den person hon sover med – vanligen Alice. Då är hon nästan oväckbar!
När hon blev sjuk i förra veckan var hon så himla sjuk. Så ynklig att alla i huset reagerade och blev oroliga. Sen fick hon en halv maskmedelstablett och blev pigg som en raket (fast det var två doser kvar att ta). Doris tar liksom inte hänsyn, hon bara ÄR. På eller av, svart eller vitt och lyckas tirritera en oavsett om hon sover som en stock eller sitter i bokhyllan och trycker ut böcker. OCH självklart kan jag nu inte skriva mer om Doris, för NU vill hon in!
