Jag har i flera dagar försökt komma på hur jag ska benämna en sak som en uppdragsgivare vill att jag ska skriva om. Jag har ältat fram och tillbaka, ringt min uppdragsgivare, skickat över konstiga modeller jag ritat, känt mig urtjatig och jobbig – men, det har ju känts fel i magen! Vi har inte kunnat få till vad det ska heta, därför att vi inte har kunnat få till vad det egentligen ska innehålla.
Idag blev jag så tokig över att hjärnan inte kom någon vart, så jag klev upp från kontorsstolen, stegade ut till bilen och körde till Slite för att handla. Jag blev inte mindre tokig av själva bilfärden, samma gamla resonemang och ältande fortsatte i huvudet utan att komma någonstans alls. Jag ringde min uppdragsgivare igen. Vi tjatade tillsammans ytterligare några varv och så plötsligt händer det! Jag hittar en benämning. Wow. Puh.
När man väl hittar benämningen, ja då är den självklarast i världen. Med reservation för att det bara är någon timme sedan jag kom på den, så tror jag ändå att det blev rätt till sist. Det känns rätt i magen.
Men varför måste man hålla på med allt det här sega ältandet, vändandet och vridandet innan man kommer på det? Eller, varför kan jag inte bara vandra lugn genom den delen av den kreativa fasen, utan allt suckande och våndande? Jag VET ju att det ofta går till ungefär så här!
