Nu har Stekar-Bratsen nått Båstad och snart dyker de upp i Visby. Som tur är förflyttar de sig i grupp och kräver särskilda livsbetingelser som gör att de håller sig runt noga utvalda vattenhål. Därmed är det lätt att undvika dem. Varför man nu skulle vilja undvika den här särpräglade och noggrant evolutions-framavlade ungdomsarten? De sprider nämligen pengar omkring sig och pengar behöver vi ju här på ön.
Så varför denna kluvenhet? Varför känner vi obehag när vi hör om att det bokas dyra drinkbord, köps löjligt dyr champagne som sedan (trots förbud) sprutas ut eller vaskas (alltså hälls ut i vasken av kyparen). De betalar ju? Ju mer alkohol de betalar för och sedan häller ut – desto gladare borde väl vi som lever nyktra liv bli?
Men egentligen är det inte champagne de köper. De köper sig rätten att bete sig grisigt. Money rules.
Hela uppträdandet är så chockartat att omgivningen kommer av sig. Trots att Stekar-Bratsen återkommer sommar efter sommar är det svårt att tro sina ögon. Och det är ännu svårare att tro att det är på riktigt att det trippar in flickor uppklädda till Golddiggers och som självklart räknar med att få allt betalt. Själva målet för grisighetschocken verkar vara att killarna ska imponera på tjejerna. Back to basic. Vad hände med cykla jättefort och stegra cykeln? Vad hände med kasta sig ut från ett högt träd? Vad hände med spänna musklerna? För Stekar-Bratsen har det tydligen övergått till att glänsa med hur snabbt man kan fixa ett nytt sms-lån? Eller att boka bästa bordet? Hey, manligt!
Jag saknar de alternativa motreaktionerna. Var är de militanta nykteristerna? Ni skulle lätt väcka uppmärksamhet genom att boka ett drinkbord och kräva alkoholfria drinkar av dyraste sort, spruta hallonläsk och vaska äppeljuice av dyraste ekologisk sort. Var är Feministiskt Initiativ? Nu när vi verkligen behöver lite radikal-feminism, var är ni då? Jag vill ha tjugo unga radikalfeminister som stormar in, bränner behåar och ställer till det. Gärna med en gullig svans med boytoys. Var är vänsterrevoltörerna, Djurens Rätt och Frälsningsarmén?
Eller är det så att vi inte har hjärta att protestera därför att hela tillställningen är så patetisk? Vi tycker synd om dessa Stekar-Brats och Golddiggers som tror att detta är livet. Samtidigt är det svårt att tycka synd om folk som strösslar med pengar. Vi kan inte precis starta insamlingen Rädda Stekar-Bratsen.
Nej, mitt enda hopp står till att hela den här märkliga ”kulturyttringen” blir total-ute. Men, det är nog en fåfäng förhoppning då gruppen har stor omsättning, det fylls på med de yngsta och de äldsta i gruppen troppar av. Sms-låneföretagen suger bara ur det göttaste under 1-2 år och sedan är en genomsnittlig Stekar-Brat förbrukad.
Läs gärna mitt blogginlägg från 2008, Stackars små stekarna.
