Jag har skrivit om den perfekta salthalten i Östersjön förut. Också då nämnde jag det här med att vi har snälla maneter.
Nu läste jag Dagens Nyheter: det har varit rekordsommar för brännmaneter på västkusten.
Min erfarenhet av att bada på västkusten är begränsad. Jag har badat ett par gånger på Mellbystrand och på Östra stranden söder om Halmstad. Men den här grejen med att man måste spana efter brännmaneter… det tyckte jag var obehagligt.
På Gotland finns det också grejor i vattnet. Ibland kommer stora sjok med tång och sjögräs (som på Gotland kallas släke) drivande in mot stranden och det är inte trevligt. Men, det är inte farligt. Algblomning har vi ibland, det är farligt, men när det är algblomning är det inget man missar. Det syns hur tydligt som helst att vattnet förvandlats till en äcklig goja.
Det farligaste som hänt mig i samband med bad är att jag en gång trampade på en liten spigg som flutit iland. En gifttagg gick rak in i foten och det gjorde ont från och till i två månader efteråt. Men det har hänt EN gång i hela mitt liv.
Att bada i hav där det finns brännmaneter – bara tanken på det ger mig starka olustkänslor. För mig är havet härligt och tryggt. Att sjunka ner i sommarvarmt vatten och se världen ur sälperspektiv är frihet och naturnära. Men om det kom en endaste slingrig tentakel med brännande gift, så skulle allt det sköna bytas ut mot vaksamhet, oro och anspänning.
Vänjer sig faktiskt folk vid att bada i brännmanetsvatten? Hittar de tekniker för att koppla av?
