Ah… har legat ett par timmar på stranden vid Smöjen. Det är något med stämningen där. Alla kalkbrotten bredvid (som man också kan bada i). Vindkraftverkens majestätiska vingar. Ljuset som reflekteras mot ljus sand, kiselstenar och grönblått hav. Vinden som fläktar lagom skönt. Befolkad avskildhet på en plats där man måste ta med sig det man vill ha – här är det långt till kiosken…
När man kliver i havet blir det snabbt simdjupt och man kan hitta stora stenblock i vattnet som man kan kliva upp på. På den soliga stranden värmer sig en särskild slags strandnjutare som vet att det är värt ansträngningen att åka den grusiga och kalkdammiga vägen ända hit. Vi som vet att skylten om att obehöriga motorfordon ej är tillåtna inte behöver tas på så stort allvar…
