Att folk bygger stentorn på Gotlands klapperstensstränder är en ny företeelse som uppstått de senaste 5–10 åren. Lusten att bygga torn är så stark att flera olika stränder blivit byggplatser. Den här bilden är från Ekstakusten, men jag har också sett många stentorn vid Bläse och idag läser jag en insändare med bilder från en kvinna som upprörs över stentornen vid Lauters på Fårö.
Hur brutala ingrepp på naturen är dessa stentorn? De byggs av stenar från platsen. Man kan anta att flera av tornen kommer att rasa så småningom – någon människa eller kanske hund går emot dem? Kanske slår sig någon mås ner på ett torn och ställer till bråk? Kanske kommer det kraftiga höststormar och vispar ner tornen? Jag har svårt att se att tornen ställer till så värst stor skada.
Någonstans inuti den här frågan ligger frågan om vad det är att vara människa. Hur ska man bete sig när man är människa? Vi vet en massa saker och kunskap ger ansvar – men samtidigt är vi också en av jordens alla djur. Om det vore så att de här stentornen byggdes av exempelvis Storskarvar så hade den officiella inställningen antagligen varit att vi inte får störa byggandet av stentornen. Men nu är det människor som bygger. Varför är det så viktigt att låta djur leva fredat och fritt medan människan ska hålla sig så strikt inom olika bestämmelsers ramar? Är inte också de mänskliga spåren i naturen viktiga?
Stentorn berättar om människor som tycker om att vara på stranden, som får lust att göra något och som därför bygger torn. Ett torn inspirerar till flera. Tornen blir som glada utropstecken uppställda längs våra stränder: ”Se mig! Här är jag! Jag finns!” Jag tycker det är skönt att se att det finns så många som lockas av en så enkel och tankfull sysselsättning som att bygga torn av klappersten.
Om det omvänt ska vara så att människan är den enda djurarten som inte har rätt att sätta sina spår i naturen så vill jag byta art.
