Till min stora förvåning fick jag se namnet Tesfay Berhane i en artikel i Dagens Nyheter. På den tiden jag jobbade med flyktingelever i Uppsala var jag bekant med nästan hela hans familj. Jag minns namnen på hans fyra döttrar och har ett tydligt minne från första gången jag träffade Eritrea (eller Ärtan som hon kallades): jag satt på golvet i Heidenstamskolans fritidsgård för att det var filmvisning där. Tjoff så kom en tjej på kanske 9 år och satte sig i mitt knä. Bara så där. Det var Ärtan.
Min första kontakt med Tesfay var under min utbildning till fritidspedagog då jag gjorde praktik hos familjepedagogerna på Socialförvaltningen. Tesfay jobbade som familjepedagog för eritreaner. Han berättade hela den långa och spännande historien om hans flykt från Eritrea – jag har den nedskriven någonstans
Jag minns att både Tesfay och hans fru var väldigt aktiva i olika frågor. Sådana människor som verkligen vill bidra till att världen ska bli en bättre plats att bo på. Det var roligt att återse Tesfay i artikeln, men tråkigt att läsa hans historia om hur han försökte återvända till Eritrea.
