Efterlängtat samtal
I början av 2002 började jag coacha en kvinnlig företagare som brann av lust att få sprida information om en sjukdom hon kämpat med i hela sitt vuxna liv. Hon var påläst, kontaktade professorer och andra experter, pratade med läkemedelsföretag och patientföreningar. Jag hjälpte henne att lägga upp föreläsningar och att sätta ihop strukturen till den bok hon ville skriva. Det var med stor glädje jag genomförde uppdraget. Sen hände något. Hon blev sämre igen. Alla idéer föll till marken som tomma ballonger.
Jag har ringt henne då och då. Ibland har jag bara kunnat prata med hennes man, för hon har antingen inte orkat eller varit på behandling. Senast jag pratade med henne var innan sommaren och visst, kanske var hon på väg att må bättre, men så har det ju verkat ibland annars också.
Idag ringde hon. Bara detta enkla att det var hon som ringde; det var inte jag som alla andra gånger. Hon ringde själv, hon var glad, hon var positiv och hon var på G! Hon har på nytt tagit greppet om sina idéer och undrade om vi fortfarande kunde hjälpa henne med layout och illustration. Och det är klart att vi kan!
Oj så jag hoppas att det här håller i sig. Att hon får visa världen vad hon kan! Nu håller jag tummarna, för den här kvinnan har en mission att uppfylla. Mission Possible.
Jag säger bara en sak… WOW!!!!!
Måtte hon ha kraft nog att uppfylla det hon vill !!
Underbart med människor som har livsgnista och kreativitet kvar även då hälsan krånglar.
Nalle
Som du, Nalle :-)
Jag ogillar alla försök att fjättra folk vid deras sjukdomar, att man onyttigförklarar folk, fast de mycket väl skulle kunna göra nytta, om man bara ger dem rätt förutsättningar. Du är ett exempel på det Nalle och faktiskt jag själv också. Jag har migrän varenda dag – men om man inte har en alltför trång syn på arbetstider så är det inget problem. Jag jobbar klart allt som ska göras, jobbar gärna både kväll och helg och trivs med det. För jag gillar det jag jobbar med.
Samhället borde inte hjälpa folk att ge upp, utan ge luft under vingarna så att man klarar lite mer än man trodde, fast kanske på ett lite annat sätt.