Ibland lägger sig den inkännande förståelsen som en våt filt över en stackare som mår dåligt, oavsett om det är i grunden bra att det finns en medmänniska som verkligen vinnlägger sig om att förstå och vara till hjälp.

Vid andra tillfällen studsar klämkäcka råd om att man ska rycka upp sig eller hänga med på något kul, som hårda hagel mot huden, så att stackaren som mår dåligt vill söka skydd.

Sen finns förstås de där dagarna som fylls av uppriktiga försök att tänka positivt, att se meningen med det svåra, att analysera och söka förklaringar, men ändå tänka framåt, våga drömma, sätta upp mål för hur man vill vara. Vill man så kan man och ingenting är omöjligt – fast för stackaren som mår dåligt kan allt det där positiva skära som laser in i hjärtat.

Samtidigt vill den stackare som mår dåligt, förstås må bra igen – det är därför det finns så många självhjälpsböcker, personliga coacher och terapeuter. Det finns en tid och en plats för allting. Ibland funkar vissa saker bra, vid andra tillfällen inte. Ibland är det perfekt att ta hjälp från böcker och professionella, ibland inte.

Ibland tror jag att det som behövs är Crazy Terapi. Vad är nu detta? Jo, man gör något som är tillräckligt galet för att man liksom ska glad-chocka hjärnan. Den här mannen som dansar runt i rosa tyllkjol för att glädja sin fru är ett ypperligt exempel på Crazy Terapi. Läs mer om The Tutu Project.

En gång för många år sedan upplevde jag en motgång som orsakades av en person i maktposition som betedde sig riktigt illa mot mig – det visade sig sen att personen faktiskt var psykiskt sjuk, avancerad mytoman, paranoid och lite till, så det var inte konstigt att jag upplevde att jag fastnat i en galet frustrerande och förödmjukande situation. Jag var både arg och ledsen och visste inte vad jag skulle ta mig till, samtidigt som det bubblade av upprörda känslor inuti mig.

Det var då jag uppfann en egen Crazy Terapi. Jag skapade en liten rap med följande text:

Jag är en superintelligent, megahäftigt, dunderfantastisk mirakelkvinna.

Sen gick jag omkring hemma och sa dessa ord högt och gick i takt till dem, när jag tog en promenad mumlade jag orden tyst för mig själv: Jag är en superintelligent, megahäftig, dunderfantastisk mirakelkvinna.

Du har säkert hört om affirmationer, att man typ ska ställa sig framför spegeln och säga några bra saker om sig själv varje dag och så till sist ska man känna sig sån. För mig låter det som att man ska lura hjärnan och jag är inte säker på att min hjärna är så lättlurad. Men när jag uttalade de här överdrivet, självsmickrande orden så blev jag full i skratt, på riktigt. Det kändes som värsta buset att jag hade mage att säga så här om mig själv. Alla de där upprörda känslorna som bubblade i mig, omvandlades till glada bubblor och i och med att jag gick i takt till min lilla ”affirmations-rap” så blev det sammantaget mycket kraftfullt. Jag fick kraft, jag växte och jag blev glad. Power!

Något annat jag tror är bra om man behöver energi är att skrika. Inte skrika hela tiden, utan att skrika något galet och positivt och skrika det så högt att hjärncellerna spritter till. Om man kämpar med något svårt och jobbigt är det till exempel en riktigt bra grej att skrika ”Jag är en superhjälte!”. Igen, det kommer att kännas knasigt, som att man verkligen är knäpp, men det är ju kul! Det är inte alls samma sak att sitta stillsamt och berömma sig själv, det finns ingen energi i det.

Det finns fler sätt att göra Crazy Terapi på och kanske ligger en del av den busiga tjusningen i att man just tänker ut sin egen Crazy Terapi?

Och du, Crazy Terapi passar inte alla dagar. Det finns rätta stunder för allting. Crazy Terapi är bara ännu ett sätt att hantera jobbiga stunder.