Visby–Stockholm–Tallinn–Pärnu t.o.r.

Här går vägen upp till övre delen av Gamla Staden i Tallinn

Den här resan arrangerades av GTF–Gotlands Turistförening, som inte består av turister, utan av turistföretagare. Jag tänker inte dra hela resplanen, utan hoppar från händelse till händelse.

• Torsdag
Det givna samtalsämnet var förstås de föreslagna försämringarna av turtäthet och priser på gotlandstrafiken. Destination Gotland ordnade ett särskilt möte för vår grupp och informerade om hur deras avtal med Rikstrafiken ser ut.

Tallinks båt hade mycket tjocka, mönstrade heltäckningsmattor, guld och glas. Vi fick information om hur Tallink satsar på resor i hela kedjan s.a.s: buss, båt och hotell. Vi som befann oss i hytten i ”rätt” tid överraskades av att det gnäggade i högtalarna – det var reklam för ett slags hästlopp de genomförde med trähästar på stora showscenen. Mer en teaterföreställning än tävling insåg vi när vi sedan skulle samlas just vid den scenen och fick bevittna det hela.

Kvällens buffé var det första exemplet av flera på hur vi fick använda vår kreativitet till att dels beställa dryck – helst utan att servitrisen blev sur – och dels få både mat och bestick. Maten var god, mycket sill och fiskrätter, men också vilt som vildsvin, rådjur och älg.

I Visby vårdar man ringmuren, men skulle inte få för sig att bygga upp trädetaljerna så som de har gjort i Tallinn. Jag tycker det var kul att få se, ger en tydligare bild av historien

• Fredag
Vi anlände till Tallinn på förmiddagen och fick lämna in väskorna på hotellet i väntan på incheckning. Vi hade ett par timmar för att äta lunch och gå runt lite i gamla staden. Jag gick med Kalle och tog en del bilder samt lyckades peta igång videokameran på lånekameran, så jag har ett par mystiska sekvenser inspelade, varav den pinsammaste slutar med att jag och Kalle står och stirrar rakt in i objektivet och diskuterar var zoomknappen kan sitta… På samma promenad lyckades jag även reta upp en konstnär genom att fråga ”How much?”. Det visade sig att han ansåg att jag först skulle bestämma mig för en tavla och sen fråga om pris, han blev förolämpad när jag frågade i generella termer. Milde tid. Han fick förstås inte sälja någon tavla till mig.

Vi har Ala-skyltar på Gotland också, men de ser inte riktigt ut så här

Sen gick vi till Svenska Ambassaden och fick veta mer om Estland och satsning på bl.a. turism. Ett par timmar senare var det ny föreläsning om den estniska satsningen på turism, men då var vi på ett hotell. Sammantaget pågår en kraftsamling på turism. På kvällen åt vi middag på Olde Hansa, en riktigt bra och besöksvärd medeltidkrog, även för folk som mig som inte är så inne på medeltid egentligen.

Efteråt gick jag runt med Ola, Lisa och Thomas och kollade på gatorna på kvällen. Det var jättemysigt och varmt. Man kunde sitta ute. Sen gick vi till mitt hotell Viru och kollade in karaokebaren – estnisk karaoke. Där var det fullt ös och vi hade kul när vi försökte sjunga med…

Jag och kameran var inte riktigt överens. Blixten gick igång titt som tätt och jag fattade inte hur man stänger av den. Men, det blev lite kul med alla ”snöprickar” på den här bilden. Det är smutsen på fönstret som reflekterar blixtljuset

• Lördag
Stadsrundtur – då vi förstås gick till platser som jag redan varit på dagen innan – och sen buss 3–4 mil till ett SPA-hotell där vi åt köande lunchbuffé… samt en efterätt som var som rosa skum som försvann direkt när man fick in det i munnen. Nere vid stranden kitesurfade fyra killar och två windsurfade. När man ser en kitesurfare fräsa över vågorna in mot land håller man andan en smula därför att det går så fort och man undrar hur de ska hinna svänga. Det visade sig att ibland hinner de inte svänga. Då brakar de upp på land, tappar brädan och har fullt sjå att hindra skärmen från att fara upp i ett träd.

Färden (vår färd med buss alltså, inte kitesurfarkillens…) fortsatte förbi igenväxta åkrar, nybyggda villaområden, förfallna hyreshus och hotfullt fängelse. I den gamla kurorten Haapsalu fikade vi i ett urfint, stort trähus. Det var lätt att föreställa sig fina damer med parasoll och tjusiga baddräkter och roliga badmössor i den miljön. Smågatorna fick mig att tänka på illustrationerna till Kajsa Kavat, men också Kaskö i Österbotten. Särskilt gillade jag en gammaldags lyktstolpe där lampdelen hade en gloria av små lampor runt om.

När vi kom till Pärnu besökte vi en camping. Servicedelen var fin, men vi blev lite förvånade över att själva campingytorna var så små. Campingen bjöd på små snittar, likör och vodka… Som tur var även vatten för alkoholfria typer som mig. Därefter kom vi äntligen fram till våra hotell. Jag bodde på hotell Strand, vars strand hade vuxit igen med vass så att de inte längre hade någon strand.

Kvällens middag intogs sittande på Tervise Paradiise, ett annat hotell som var sprillans nybyggt. Vi fick först en rundvisning i de läckert designade lokalerna och sen bänkade vi oss för middagen. Förrätten stod serverad på borden när vi kom, men vi måste börja med att beställa dryck i baren – vilket visade sig innebära en mängd svårigheter. De kunde inte ta kort, de hade inte tillräckligt med glas och de hade inte tillräckligt med vin. På något sätt lyckades alla få sin dryck och så åt vi. Maten var god, men inte förstklassig. Vi fick in fruktsallad till dessert, men vid vårt bord fick vi inga skedar. Till sist lyckades Mats få kontakt med servitrisen, som strax kom med en sked till just Mats. Eh? I nästa runda fick även vi andra skedar.

Det här var vår sista kväll och flera var inställda på att fortsätta på något bra ställe. Vi frågade i receptionen vart vi skulle gå. Ett av tipsen var Strand hotell där jag bodde, men av någon anledning hägrade Sunset club. Vi fick tillsägelse om att inte promenera dit, utan hellre ta taxi, men vi var ju ett stort gäng, så vi promenerade. Bilvägarna var upplysta, men gångvägarna skuggades av träd och hade ingen belysning alls. Det kändes faktiskt lite skumt att passera ett gäng som satt på en bänk. På Sunset var det tämligen tomt, vilket kan ha ett samband med att vakterna såg sällsynt barska ut. En pluttkille stod med armarna i kors och höll i en metalldetektor.

För att göra en lång historia något kortare, hamnade vi till sist på Strand i alla fall. Där fanns folk i åldrar från 16 till 60 och det var bra stämning. Inga små tjejer med skumma förslag och inte så mycket fylla – jag såg en karl som satt och stirrade stint, men annars verkade alla ha koll. Det spelades disco med högt tempo och vi dansade massor, med korta andhämtningspauser. Jag har sällan varit med om att folk dansade så mycket som det här GTF-gänget gjorde. Jättekul!

När jag strax inan två gick till mitt rum satt jeansen som klistrade och det var helt nödvändigt att duscha.

• Söndag
Till frukost kom vi att prata om vakten med metalldetektorn.
–Det är väl för att många går med kniv, sa jag.
–Mmm, och så är det ju en del vapen i omlopp, sa en tjej.
Pistoler såg jag framför mig.
–När militären drog sig undan så var det ju mycket vapen som blev kvar här, fortsatte tjejen.
Nu såg jag k-pistar framför mig och när jag tänkte lite närmare på saken, undrar om de inte egentligen smyger runt med bazookas i buskarna?

Nästa samtalsämne var hur discodunket hade gått rakt in i någras hotellrum. Receptionen hade erbjudit öronproppar och tröstat med att discot stängde klockan 4. När discot äntligen stängde, förflöt en timme med att högljudda, hemvändande gäster tjoade runt i korridorerna. Själv sov jag gott på på nedre botten.

Bussfärden började strax efter 10 och 13.30 skulle planet gå från Tallinn. En ganska trött färd, sen köande vid incheckningen utom för mig och tre till som av någon anledning blev framropade och fick gå till en egen disk. Vi fattade aldrig varför. Färden till Arlanda gick rasande snabbt och Ola och jag fick våra mackor med dricka så sent att vi knappt hann äta upp. Jag satt faktiskt med drickaglaset i handen när vi landade!

Buss direkt till Nynäshamn och ny väntan. Vi köpte korv av killen i kiosken och jag blev lycklig av att höra en människa säga ”tack” och ”tack så mycket”. När vi skulle checka in låg en väska och en jacka kvar vid kiosken och killen ropade och undrade om det var någon i vårt gäng som glömt kvar grejorna. Det var det. Så, vi tog med oss väskan och jackan in och letade rätt på ägarna. Direkt på det hejade Annelie och Mona-Lisa och vi avbröts av Marianne som knackade mig på axeln och så skulle vi gå ombord och då ringer precis Frans i mobilen och nån säger nåt om min väska, men vaddå, jag pratar ju med Frans och när jag kommer upp på båten SF700 går jag raka vägen till fel plats, är lite förvirrad, hittar rätt plats och upptäcker sen att ingen annan har sin stora väska med sig…
–Men, var gör man av väskan? undrar jag (jag åker sällan båt och ännu mer sällan utan bil… är inte så bra på rutinerna) och möts med jubel och skratt. Det är så HIMLA kul att jag missat att lämna in väskan innan vi gick ombord, tycker de andra.

Det här ingår i de nya säkerhetsarrangemangen som ska försvåra för terrorister, men det är inte utan att jag förhåller mig lite tvivlande till arrangemanget – det är ju ganska lätt att ta sig förbi alltså.

Båten tog sig i alla fall fram till Gotland och jag hoppade in i min bil som stod kvar på parkeringen som den skulle – det var nog ändå ingen som ville hoppa in i den bilen eftersom den var minerad med snorpapper sedan jag skjutsade en febrig och förkyld Alice på onsdagen. Strax efter nio kom jag fram till Kappelshamn och då hade jag rest i tolv timmar.

• Slutsummering
Det är spännande att se ett land som påbörjat en positiv utveckling och för min del var det värt massor att få umgås med så många turistföretagare. Jag har knutit många kontakter. Jag skulle gärna återvända till Estland och få åka runt i min egen takt, kunna handla och fotografera.