Stadiet arg

Jo då, så kom det i alla fall: det här stadiet i tillfrisknandet när man bli arg. När jag lade mig igår kväll tyckte jag att jag mådde så mycket bättre och förutsatte att natten skulle bli lugn. Men tji fick jag. Vid tvåtiden var det dags för feberfrossa igen… Upp och gå, ta ibuprofen, ta på en tröja till, slänga på tre filtar ovanpå täcket och lägga sig och invänta bättre tider.

Jag somnade och vaknade vid åtta. Var inte så pigg och frisk som jag hoppades på när jag lade mig igår. När Roine sedan klev upp en stund senare visade det sig att jag var arg. Kommer inte ens ihåg vad jag blev arg för, men jag blev arg på två olika saker, som båda hade det gemensamt att de var obetydliga och inte alls värda att brusa upp för. Framför allt var inte Roine värd att jag blev arg för sånt smått, så jag fick ju be om ursäkt när insikten nått fram till mitt medvetande.

Men varför blir man arg när man håller på att bli frisk? Okej, till viss del är det förstås så enkelt att man blir irriterad över att behöva bromsas – men borde egentligen inte kroppen hushålla med sina resurser då? Alltså, fortsätta att lägga energin på att göra kroppen frisk. Tänk om ilskan är med och ger lite turbo till tillfrisknandet? Att man får ett påslag med adrenalin som knuffar till systemen och gör att de tillfälligt skärper till sig och jobbar lite bättre. Det kanske är nyttigt att bli lite arg när man håller på att bli frisk? Hm, om jag skulle ta och reta upp Roine lite…?

Sign ”Åsa forskar vidare i världens mysterier”