Dubbla känslor
Jag läser det andra avsnittet ur Pigges bok som publiceras på expressen.se och hela tiden finns en dubbelhet i känslorna. Glädjen över att han faktiskt överlevt, att Espen sa de viktiga orden i rätt ögonblick när de satt i trädet, så att Pigge valde att inte släppa taget. Att han faktiskt lyckades hitta Ulrika, Charlie och Max och få dem kremerade. Att han kom hem till Gotland. Att han fortsätter att ta sig framåt med olika projekt. Att hans bok faktiskt kommer ut i nästa vecka. Att han fortfarande är Pigge.
Alla de bra sakerna kontrasterar starkt med den överväldigande smärtsamma upplevelsen av att förlora sina älskade under så brutala omständigheter och att behöva sörja tre personer samtidigt. Ensamheten. Minnena.
Jag är så oerhört glad över att Pigge lever, men så oerhört ledsen över att han drabbats så hårt.
Instämmer helt i vad du säger. Det är ofattbart att en människa (och alla andra som var med om det hemska) skall behöva mista så mycket, så fort i ett ögonblick av total maktlöshet.
Vi får vara tacksamma för att Pigge överlevde, att han till synes tycks klara sig bra i livet, men sorgen över vad han mist kommer aldrig att lämna honom. Vi som läste om hans kamp i media för sin familj kommer aldrig att glömma hans då sargade, förtvivlade ansikte. Kram till Pigge, och kram till Åsa
Nalle
Det finns hur många tragiska människoöden som helst efter flodvågen och efter anda katastrofer. Men eftersom jag känner Pigge har det berört mer.
Samtidigt, om man börjar tänka på familjer där bara barnen blev kvar, eller familjer där man ännu inte hittat sina anhöriga och andra tänkbara följder av flodvågen, så inser man ju snabbt att det finns många varianter på hur man kan drabbas.