Vad är manlighet?
Läste en artikel där man samlat några män för att diskutera vilka manliga förebilder de har. Det visade sig vara en svår fråga och den leder vidare till vad man anser vara manligt i dag, 2005, i Sverige.
Först tänkte jag att det väl inte är så svårt att hitta manliga förebilder eller att definiera manlighet, men nu känns hjärnan helt blank. Om man inte pratar om yttre attribut, om man inte nöjer sig med klichéer, utan verkligen vill hitta kärnan i det som gör oss till kvinnor och män – vad hittar vi då?
När jag tänker på förebilder jag har så är de både män och kvinnor, att försöka hitta någon som är min förebild som kvinna är svårt. Närmast till hands är min mamma, men då menar jag vissa delar av mamma, sånt som har att göra med frihet, vetgirighet, utveckla intressen, sättet att relatera till människor – på samma nivå, omtänksamhet och att göra saker på sitt sätt. Men, inte vet jag om det är så kvinnligt?
Nu ska jag krångla till det ytterligare: är det så att det kvinnliga resp manliga är så djupt rotat och så självklart att vi inte ens tänker på det? Att vi därför tenderar att räkna upp egenskaper som skiljer sig från det förväntade när vi ska berätta om manligt resp kvinnlig?
Läste för några dagar sedan om det välkända faktumet att det är övervägande antal män som skickas ut när det är kris. Det är så gott som alltid män som riskerar livet i olika sammanhang: räddningskår, brandkår, krig o.s.v. Enstaka kvinnor finns med, men det är männen som bär med sig förväntningar om att de i händelse av kris ska riskera sina liv. Kvinnor och barn ska skyddas. Jag undrar lite om det är där våra könsrollers innersta väsen ligger: kvinnan i rollen av den som riskerar sitt liv för att ge liv, mannen i rollen av den som riskerar sitt liv för att bevara liv. Visst, kvinnor har gått in och tagit plats i de här ”krissammanhangen”, men de är fortfarande undantag. Är det här det vi alltid bär med oss i bakhuvudet och som därmed formar våra roller?
Manligt o kvinnligt….Igår var jag till gymmet o hade Johan 12 år med mig. På vägen hem gick vi förbi mitt föräldrahem. Där du säkert kommer ihåg Åsa att det finns en ås på andra sidan vägen. Jag talade om för Johan att där i backen lekte jag mycket när jag var liten. -Vilken backe ? tyckte Johan. Men ser du inte vilken stor backe svarar jag,:) där vid stenen hade jag min kokvrå..!!:)
Varför leker tjejer så för ?med barbi o dockor o så, frågar Johan då.Man kan ju inte veta när man blir född om man ska leka med dockor eller bilar, eller??Tjaa efter en stund kom vi fram till att man blir i princip präglad av sin omgivning o föräldrar, vilka leksaker man får t ex…ja eg. är den här frågan hur stor som helst,men jag tyckte det var lite kul att Johan hade lite lika funderingar som dig nästan..det hänger ju ihop lite, kille/tjej, man/kvinna
Hejja Johan som ifrågasätter!
Själv har jag just varit på gymet – men jag tränade inte, jag fotograferade :-)
Hoppas ni har det bra bland era åsar och gupp.
Vad man anser vara manligt och kvinnligt är väl högst individuellt. Tror att uppfattningen till största del styrs av ens omgivning under uppväxttiden men givetvis också av det kön man tillhör eftersom vi trots allt i alla fall har begåvats med olika fysiska attribut som gör oss olika.
Angående förebilder. Varför inte bara ha en förebild? Istället för en manlig eller kvinnlig sådan. Eller varför inte bryta ner det ännu mer och ta vissa egenskaper och ha dessa som ledsagare mer än förebilder. Mycket hänger på hur man själv definierar förebild. Tror också att många ”potentiella förebilder”, eller hur man nu skall uttrycka det, glöms bort i det allmänna bortglömmandet av äldre generationer, det är precis som om de mest erfarna människorna, våra morfars och farmorsar :) inte har något att ge efter ett par år av pensionsålder vilket jag tycker är synd och skam.
Jag tycker att jag blir bättre på att fatta att sånt som jag hört om mina mor- och farföräldrar inte bara är berättelser, utan att de var riktiga människor och att jag därmed kan förstå hur de valde att handskas med sina ”omständigheter”.
Manligt och kvinnligt är intressanta saker. Kom att tänka på att yrkesmässigt så är nog mina förebilder kvinnor, men privat så är de manliga – märkligt. Privat har jag en väldigt klar uppfattning om vad som är manligt och kvinnligt. Ta hand om barn, diska och damsuga är helt okej som man. men inte att ha ”gegga” i håret, klä sig moderiktigt och bär smycken är för mig omanligt och helt otänkbart. Men det är okej för mig att anddra gör det. bara jag slipper.
Oj, blev det liv i det här gamla inlägget? Från Mannen mitt i världen dessutom!
I alla fall, för mig gör det stor skillnad på vilken slags man det är som klär sig på vilket sätt. Jag vet t.ex. en ruskigt maskulin konstnär som en period gick runt i ett par gigantiska spetstrosor á la shorts (som tillhört någon gammal grevinna) och hade masor med guldsmycken till det. När man i botten är så manlig som han var, går det inte ens att få bort manligheten med sådan attribut.