Men barnen då?
Har idag kollat lite på dagisdebatten i DN som sattes igång av Nina Björk. Har innan läst Anna Wahlgrens dagis-skräckis i Aftonbladet och bara suckat; det Anna skriver går inte att ta på allvar… Hon beskriver dagis som en tummelplats för pedofiler och mördare. Så, hur bra jag än tycker om Annas Barnabok (förutom avsnittet om dagis), kan jag inte engagera mig i hennes dagisdiskussion. Men Nina är som jag förstår inte emot dagis rakt av. Nina reagerar på två saker: dels att ettåringar går på dagis, dels att en fjärdedel av barnen är mer än åtta timmar på dagis – somliga elva timmar. Plus att Nina tar med delat föräldraansvar som en självklarhet.
Där tycker jag att Nina är rätt ute. Om man skaffar barn så måste man inrätta sitt liv så att man har tid för barnen. I själva längtan efter barn ligger att man förstås vill umgås med sitt barn – annars skulle man lika gärna kunna låta barnet bo på barnhem och nöja sig med ett foto på väggen. Glädjen i att ha barn ligger i umgänget, i mötet och i att få vara med och bidra till barnets utveckling.
Men sen tycker jag att Nina flippar ur:
”Vetenskapligt är frågan om huruvida dagis är bra eller dåligt inte avgjord. Det finns forskning som pekar i båda riktningarna. Och det lär också förbli svårt att svara på frågan, för hur ska man mäta? Är det bra med dagis om dagisbarn får höga betyg i skolan? Är det bra om de lär sig att fungera i grupp? Är det bra om de får högt betalda jobb? Är det bra om de skrattar varje dag? Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet? Alltså: hur mäter vi lycka?”
”Om det de skrattar åt varje dag är att någon blir utröstad ur ö-rådet?” Hur cyniskt låter inte det? Jag tror att en svårighet med dagisdebatten är att det finns bra och dåliga dagis. Om man har erfarenhet av bra dagis, ter sig det mesta av kritiken som fanatiska fantasier. Man känner ju om barn och personal trivs. En annan svårighet med dagisdebatten tror jag är att vardagen skiljer sig för den familj som bor i Stockholm och den familj som t.ex. bor på Gotland. På Gotland är inte arbetsdagarna, inkl restiden, lika långa och stressiga. Klimatet mellan människor är lite vänligare, man bryr sig mer om varandra. I jämförelse alltså – gotländska familjer har sin andel problem de också…
Det här med om dagis är bra eller dåligt för barnen. Ja egentligen går det inte att svara på det rakt av tycker jag. Det finns bra dagis, riktigt bra dagis och det finns dåliga dagis och urusla dagis. Mycket beror på vilken ledning daghemmet har, vilka som arbetar där och hur många barn det är i barngruppen. Sedan beror det på barnen själva. En del barn passar helt enkelt inte att vara i stora grupper, de mår mycket bättre om de är i en omgivning där just de ses som nummer ett. Syskongrupperna som finns numera tycker jag inte är så bra alla gånger. Det var bättre förr. Med olika grupper för olika åldrar. På en del ställen går man numera tillbaka till det gamla. I syskongrupperna så tenderar de större barnen att ”ta över” verksamheten och de små blir lite åtsidosatta. Men mycket beror på personalen och dess ambitioner.
Men barngrupperna nuförtiden är alldeles för stora. På de flesta daghem. Det finns undantag. Där man fått dispens för hur många barnen skall få vara. En del barn lämnas tidigt på mogonen och hämtas sent. Det finns fall där de helt har glömts bort att hämtas. Det är naturligtvis inte bra. Jag tycker att en kort dag på dagis är i de flesta fall bra för både barnen och föräldrarna men rent generellt om dagis är bra eller inte, går inte att svara på. Många glömmer att daghemmet är till för barnen! För barnen, i ett pedagoiskt syfte. Daghemmen skall inte vara en förvaring av barnet. Så var det inte tänkt, men så har det tyvärr blivit i många fall. Daghemmet är en skola – en förskola.
Nalle
PS Om jag jobbat med barn? Jo visst har jag det.DS
Just, det finns bra och dåliga dagis. Jag har hunnit nosa i branschen när jag var fritidspedagog och sen har ju Alice gått på dagis.
Att som Anna Wahlgren beskriva dagis som helvetet med pedofiler och mördare tycker jag är så dumt. Om hon är emot dagis så måste det finnas bättre sätt att få med folk på sin sida.
Sen har fokus verkligen blivit förflyttat till att vara barnförvaring. Det borde vara barnen i centrum. Jag var helt tokig när jag skulle fylla i blanketter om min arbetstid för att Alice skulle få vara på dagis. Mitt jobb hade väl inget att göra med Alice behov av att vistas bland barn i en pedagogisk verksamhet? Jag fick fejka arbetstider så att de stämde på de tider jag ansåg att det passade att Alice var på dagis – för i själva verket jobbade ju jag ungefär när som helst med vårt företag, även när Alice var hemma. Och omvänt: jag kunde förstås enklare ta mig stunder med Alice än om jag varit anställd.
Tänk att det sitter föräldrar i hela Sveriges land och fyller i sådana uppgifter! Tänk att kommunerna kräver att om man slutar 13.30 och har 10 minuters resväg till dagis, ja då ska man hämta sitt barn 13.40, oavsett om de just då har vila, är inne i ett bra målarprojekt eller övar teater.
Har de egentligen någon pedagogisk verksamhet på kommunala dagis?
Jag har dessvärre dålig erfarenhet och tycker mest att personalen står med varandra och pratar och dricker kaffe. Nu ska min son byta dagis till ett waldorfdagis. Där har de iaf pedagogik.
Helena. Jo det är faktiskt så att varje förskola skall följa den pedagogiska plan som är satt för förskolorna. Du kan begära att få ta del av den. Följer just din sons förskola ingen plan alls så skall du kontakta enhetschefen.
Nu är det ju så att det kan vara svårt att följa ”planen” i och med att barnen är för många. Men det är just där som man kan lägga in protest om att antalet barn per vuxen skall reduceras. Varje barn har rätt att ”bli sedd” och få sina behov tillfredsställa under dagissdagen. Tycker du inte det sker, så skall du gå längre…..i protest!
Nalle