Eritrea
När jag jobbade i Uppsala för tjugo år sedan kom många av mina elever från Eritrea: Isak, Harnet, Eritrea, Eden, Degol, Senait, Dorit, Aida, Fitsum, Hargo, Berhane och ännu fler som jag just nu inte minns namnen på. En del hade skickats hit ensamma av sina föräldrar som en sista utväg, så att åtminstone barnen skulle klara sig. De fick bo på ungdomshem. På ett ställe var de som en stor eritreansk familj – fast utan föräldrar. Den yngste var kanske 8-9 år och den äldste 18 år när de kom.
Det fanns många varianter. Tre syskon, två killar och en tjej, hade fått flytta med sin pappa till Italien när deras föräldrar skildes och sen vidare till Sverige när deras mamma flyttade hit – eller om det var tvärtom? De hade i alla fall med sig en bit av Italien och en av killarna hade tränat fotboll i Milano. När han gled in på fotbollsträningen i Uppsala kunde han knappt någon svenska alls, men plötsligt blixtrade han till och visade vad han kunde på planen! Oj så stolt jag var – fast jag bara var den som hjälpt honom att hitta laget. Tror att han kom med i Upplandslaget.
Nu läser jag att det krisar i Eritrea igen. Jag minns hur en del av de nästan vuxna killarna nästan skämdes över att vara i Sverige, när de i stället hade kunnat vara med och hjälpa sina släktingar i kriget. Varför hjälper inte FN Eritrea att bevara de gränser som fastställdes 2002?