Terapeuter

Lyssnade bara lite slött på dagens KU-förhör, men lyckades i alla fall snappa vad man diskuterat med Räddningsverket i första skedet efter tsunamin: man övervägde att skicka ner kristerapeuter, men bedömde (som tur var) att de skulle göra större nytta på hemmaplan när folk kommit hem.

Tänk om de verkligen skickat ner kanske hundra kristerapeuter! Som landat mitt i kaoset bland skadade, chockade människor som letade anhöriga, försökte komma i kontakt med sina anhöriga, som hade infekterade sår eller som bara skrek rakt ut.

–Hej, hur var det här då? Oj så läskigt sår hörredu. Hur känner du inför det här då? Förstår att det är många upprörda känslor nu.
–Jaha, du kan inte hitta din dotter. Separationer är verkligt svåra trauman. Vågar du inte sova heller, nej nej, det är svårt, det tar ett tag att komma över sånt här. Skulle du vilja prata lite om det här?

Jag fattar inte. Tänkte de att vågen bara ruskat om och skrämt folk lite grand eller vad? I en vanlig människa som jag, helt utan erfarenhet av katastrofer så kändes det i hela kroppen ett behov av att folk skulle åka ner och hjälpa de drabbade handgripligen och praktiskt. Men, jag utgick ifrån att det så klart fanns många som var bättre skickade än mig, att det fanns folk som redan var på väg. De var inte på väg. Man övervägde att skicka kristerapeuter.