Att vara perfekt
På varje trend följer en mottrend och nu börjar självhjälpspendeln att stanna av och man ser de första tecknen på mottrenden: att ifrågasätta idealen om att man ska vara felfri hela vägen från sin innersta själ, via kroppen och ända ut till valet av soffa. Snart kanske vi inte behöver tillkalla experter eller fungera som våra egna experter för att lösa varje detalj i våra liv?
För att leva ett fullt liv idag så ska varje del av våra liv antingen designas, tränas, näringsbalanseras, terapeutas eller coachas. Om man bara vill fnula runt och ha det gott och inte fundera över borstat stål och krukor med kryddörter i köket, välja mellan yoga och gigong för harmonin eller om det är GI, Atkins eller stenålderskost som är lösningen – om man istället ”bara vill va”, kan man få vara nöjd med det då?
Ja det är väl klart att man kan! En man som var tongivande i självförbättringens begynnelse är Wayne W Dyer. Hans mest kända bok är Älska dig själv. När jag gick gymnasiet läste jag hans bok Sikta mot stjärnorna och det är en bok jag har återkommit till under livet. Där skriver han i princip att vi alla är perfekta. Det är häftigt. Om man betraktar ett litet barn så kan man säga att barnet är perfekt i sitt utvecklingsskede – men ändå är ju inte barnet färdigt. Någonstans slutar vi att betrakta människor på det viset. Vid någon ålder förväntas vi vara färdiga. Om vi fortsätter att betrakta människor som levande varelser under utveckling, så är vi alla perfekta, här och nu. Du är perfekt. Jag är perfekt. Så, nu kan ni andas lugnt en stund, slappna av och bara mysa och låta utvecklingen gå i den takt den gör.
Ibland känns det som att det här med att vara ”perfekt” är Västvärldens stora sjukdom. Allt ser visserligen mycket perfekt ut, men ändå är vi inte lyckliga. Hur går det ihop? Jag brukar ibland titta närmare (inte bokstavligt förstås) på mina afrikanska vänner, och inte för mitt liv förstå varför de valt att bosätta sig här. Observera, de är inte flyktingar från krig och svält (vilka jag förstår till fullo), utan kommer från tämligen välmående förhållanden. I alla fall i mina ögon. Men ändå, vill de bo här??? De jag känner har något slags inre välmående och en naturlig glädje som jag aldrig mött hos en ”svensk”. Men hos hur många genarationer kommer detta att förbli, innan de blir som vi? Jag vet att många av föräldrarna letat sig hit, bl a pga av vårt goda utbildningssystem och de vill ge sina barn en bra utbildning. Men
barnen i fråga vill självklart också ganska snart ha jeans från Viktoria Beckham, Nike från Footlocker, gåsjackor från Kanada etc etc, dvs vill bli ”perfekta” med våra mått mätt. Så snart är det fina från deras hemland glömt, och utbytt till vårt ”perfekta” (där man lägger ut bilder på döende gamla på internet). Nej fy, låt oss skippa detta skit och kombinera våra goda sidor, världen över!/Malla
Huvudsaken att det blir perfekt melodifestival låt som vinner ikväll…
/elin, ytlig
Vem som än vinner, så kommer det att vara Perfekt :-)
Perfekt skrivet.
Perfekt, då slipper jag titta!/Mallis