Åldersupplösning
Idag pratas det en del om att samhället har blivit åldersfixerat. Är det verkligen sant? Jag tycker det tvärtom är så att vi mer och mer släpper fixeringen vid åldrar! När jag var liten fanns det fler klädkoder att följa för vuxna. Vid någon ålder övergick tjejer till att bli kvinnor och sedan tanter. Idag kallar man mig för ”tjejen” fast jag är 44! (Precis som vi snackar om ”killar”)
Jag tycker att det är mycket friare att vara 40+ idag än var det var för generationerna innan. Jag har inget behov av att se ut som 20, men vad gälller kläder, musik, filmer och dans så gillar jag ofta det som ”ungdomar” gillar. Fast det finns ändå skillnader, det är massor av nya artister som jag inte har koll på och jag å min sida har ju minnen med musik som t.ex. Alice inte har någon känsla alls för.
När det gäller kläder så ger det sig själv med några extrakilon: det går helt enkelt inte att välja somliga moderna plagg! Men förutom kroppsformen känner jag inga begränsningar i vad jag kan välja att ha på mig – jag tar sådana kläder jag gillar!
Jag tror inte att vi är så himla åldersfixerade, eller ungdomsfixerade. Vi lever friare med färre begränsningar. Och det störttrivs jag med!
Nja…vet inte om jag håller med dig. Kanske med klädseln och det du skrev om, men titta bara på TV. Många äldre fick ju gå för att de ska visa unga vackra ansikten. På arbetsmarknaden minskar chansen att överhuvudtaget få komma på en anställningsintervju om du är över 40.
Det lyfts, fettsugs, färgas som bara den för att försöka bevara det unga.
Men vi som redan är vackra och unga, vi behöver ju inte bry oss, eller hur:)
Nalle: men är det åldersfixering eller utseendefixering? Och jag och de flesta jag känner jobbar inte på TV. Fast Tommy Wahlgren har ju setts en del i TV med Keno-dragningarna och honom har de fortsatt att använda flitigt fast han inte tänker jobba så länge till. Under det senaste året har de skolat in bl.a. hans dotter och en kille till för att Tommy ska kunna dra ner på Keno-dragningarna. Men det är ju för att Tommy vill det.
För min del så har mitt yrkesliv/företagande bara blivit bättre och bättre sedan jag fyllde 40. Jag gillar att en del av min pondus kommer från min ålder, den är definitivt ett plus i min värld.
Jag misstänker att en stor del av åldersfixeringen sitter inne i hjärnan på den enskilda människan och inte handlar om omgivningens krav. Om man börjar prata om sig själv som en person som inte begriper sig på datorer (eller annan ny teknik), säger att ”ja ja, sånt där är för er som är unga” eller slutar att lära sig nya saker – då har man ju talat om för sig själv att man ”har gett upp”. Klart som sjutton att man blir betraktad som gammal då!
Min mamma var 44 år när jag föddes. Pappa var 46. Omgivningen var mer häpen inför deras ålder och många blev förvånade när de gissade fel på deras åldrar och trodde att de var ungefär tio år yngre än vad de var. Det höll i sig hela deras liv.
Det finns folk som börjar prata om att ”de inte har långt kvar” när de fyllt 60! Hallå? Vem som helst kan få en tegelsten i huvudet när som helst, men att börja rikta in sig på att det ”inte är så långt kvar” när man fyllt 60 är ju som att strypa glädje-energi-tillförseln!
Du har alltid svar på tal he he he….får väl ge mig då:))
Nalle
Förresten nu har jag gjort reklam för din blogg hos mina läsare. Kanske du får nya besökare nu:)
Kram Nalle
jag tycker att det känns mycket bättre för varje år som går… man känner sig själv bättre, man får mer respekt, jag är inte åldersfixerad, jag umgås med alla som är trevliga vare sig de är 18 eller 84..:-)
Har själv inte förstått att man har en 15-åring som behöver uppfostras. Tycker själv att jag är jämngammal. Jag har släppt min extrema åldersnoja och kan nuförtiden säga hur gammal jag är utan att darra på rösten, nästan.