Att få vara nyttig
När man pratar om jobb och hälsa går diskussionen oftast i riktningen att jobbet tar av ens krafter och att man måste passa sig för att inte jobba för mycket, för då blir man utbränd. Underförstått talar man om jobbet som av ondo, det som stjäl tid av ens riktiga liv, som då är fritiden.
För mig är målet att det man jobbar med ska vara roligt och GE energi. Jag vet hur det känns att inte kunna jobba så mycket man vill pga de år jag hade som mest besvär med migrän. Glädjen fanns hela tiden i det jag trots migränen kunde uträtta, glädjen i känslan att vara till nytta. Jag tycker det är förfärligt när jag pratar med människor som pga sjukdom blir helt utestängda från möjligheten att jobba – fast de egentligen skulle kunna jobba om de fick lov att anpassa arbetstider och arbetsuppgifter efter sin dagsform. Det är alltså försäkringskassan som säger nej!
Om fler hade en friare inställning till vad jobb innebär och t.ex. accepterade att jobb utförs på distans, från hemmet i högre utsträckning, så tror jag att många som idag stämplas som ”heltidssjuka” skulle kunna få chansen att känna sig ”deltidsfriska”. Värdet i att få jobba är betydelsefullt för den mentala hälsan.
Samtidigt ser jag artiklar om människor som är uppenbart förhindrade att arbeta pga sjukdom och skador som ändå anses vara friska nog att arbeta? Fattar inte hur det ständigt kan vara sådana meningslösa kamper om självklarheter.
In i politiken med dig!
/ sthlm
Menar alltså att det är ett mkt bra inlägg i mina ögon.
/ sthlm
Håller med dig!
Men det är väl också så att ingen skulle våga anställa annat den dem som är hundraprocentigt friska. Men det problemet skulle man nog kunna komma runt om folk vore lite flexibla. Eller det kanske är reglerna som borde vara flexibla. Samtidigt får de ju inte vara sådana att oärligt folk kan utnyttja dem på fel sätt.
-Ett arbete där man behövs och är uppskattad borde vara en av de mänskliga rättigheterna.
De där reglerna om att företag ska ta större ansvar för de anställdas hälsa har goda intentioner, men det slår ju helt fel på personer som är sjuka och vill komma in i arbetslivet.
Måste bara kommentera när du skriver om nyttigheter. Jag ramlade in på en av dina länktips ”stuffonmycat.com” och skrattade mig fördärvad. När jag fick chansen tog jag en bild och sände in och idag har de publicerat vår lilla Elvis.
Det har gett mig energi och skrattet tillbaka.
/elin i björken
Elin: Jag brukar gå in och kolla på StuffOnMyCat när jag behöver lite uppmuntran. Nu har jag spanat in din Elvis! Kul att du blev glad tycker jag! :-)
Jag är arbetsgivare åt mig själv. Beroende hur jag definierar mitt liv jobbar jag jämt – eller är ledig jämt. Dvs, jag har kul och känner att jag gör någon sorts nytta mest hela tiden.
Min verksamhet är sådan att jag inte behöver eller kan anställa någon. Däremot kan jag förstå hur det skulle vara att driva en lite större rörelse, säg med 5 personer. Jag skulle vilja det, men vet banne mig inte om jag skulle våga. Våra lagstiftare har satt upp de mest fasansfulla regler kring ansvarsfrågan kring sjukdom.
Reglerna kring detta är så svårtolkade. Mindre företag ska till viss del gå fria från totalt ekonomiskt ansvar när någon faller ur produktionen. Samtidigt har jag bekanta som driver små hotellrörelser etc. De håller på att gå omkull när en faller ur och de ändå måste betala…
Samtidigt vill de inget hellre än att hjälpa sina anställda tillbaka. Min i vissa fall kan inte kräva av en liten rörelse att anpassa sig i det oändliga.
Samtidigt betalar vi alla oändligt mycket skatt. De här skattepengarna ska naturligtvis hjälpa både det lilla företaget och den sjuke att hitta en rimlig lösning, så att alla parter mår bra.
Håller med. Dessvärre har jag läst om folk som ”bränt ut sig” fast de gillat sitt jobb. Personligen tror jag att det gått ”troll” i utbrändhet. Jag tror inte riktigt på det. För flera år sedan jobbade jag 3 dygn i ett sträck utan att sova eller vila, sedan gick jag ut & festade järnet. Vaknade på intensiven, 6 min första tanke var att jag måste tillbaka till jobbet.
Rex: Det är självklart så att folk som gillar sina jobb bränner ut sig också. Men oavsett om man är sjukskriven för utbrändhet, benbrott, fibromyalgi eller sorg så borde det viktiga vara att utgå från det som ännu är positivt, samtidigt som man förstås måste begränsa skadligt beteende.
Är man riktigt dålig kanske momentet att förflytta sig från hemmet är det som är värst – men om man visste att man får jobba max 10 timmar den här veckan, så kanske man ganska smidigt skulle kunna passa in det UTAN att känna press, om det just handlar om något man kan utföra från hemmet.
Det kan vara skönt att få känna sig vanlig, att känna att man ingår i samhället genom att man är nyttig.
Ordet utbrändhet används flitigt och gör att man kan bli lite fundersam. Andra talar om utmattningssyndrom. Det som händer är att både kropp och psyke säckar ihop och den som drabbas kan inte utföra något alls. Jag har bekanta som kan det här ämnet bättre än jag, men jag vet att signalsubstanser är inblandade.
T.ex. får man starka adrenalinkickar av att jobba på högt varv, vilket gör att man tycker att man mår jättebra. Men om man fortsätter så under en lång period, utan att ge sig själv pauser för återhämtning, så har man till sist tömt kroppens förråd på adrenalin. Då finns det inget som ger kickarna. Då är det tomt.