Handlingsförlamning? Rädsla? Mesighet?

Läser i DN om att Livräddningssällskapet föreslår lagstiftning för simkunnighet och i samband med det har man intervjuat en rektor på Rosengårdsskolan i Malmö:

Kulturella och religiösa skillnader mellan eleverna gör simningen till en svår nöt att knäcka. En del föräldrar vill inte att flickorna simmar tillsammans med pojkar. Andra gånger ter simkunnighet sig som något helt onödigt.

– Vi har diskuterat att dela upp pojkarna och flickorna från årskurs tre om det behövs. Men sedan måste föräldrarna följa upp. Om eleven inte gått på simskola som liten, då är skolundervisningen för kort tid att lära sig simma på, säger rektorn Marie Wennberg.

Jag häpnar! Redan för tjugo år sedan kunde vi hitta fiffiga sätt att lära invandrade elever att simma i Uppsala. Det är ju bara en fråga om att prata med eleverna och ev deras föräldrar och sen ser man till att lösa just de detaljerna som gör att eleven inte kan delta i simundervisningen.

Hur är det möjligt att folk som jobbar i ett invandrartätt område som Malmö inte har den här kreativa flexibiliteten inbyggd i sina hjärnor? ”Svår nöt att knäcka” – pöh!

Okej, de är hårt belastade i Malmö och hinner kanske inte ens lösa den här typen av enkla frågor? Det är trist, men samtidigt; problemen har vuxit under flera år – hur har de ansvariga kunnat undgå att förstå åt vilket håll allt varit på väg? Kanske har det skyddat sig med att säga ”Det är en svår nöt att knäcka”…