Är jag en GRUPS nu?
Läser på Expressen att man nu hittat på en ny kategori för att hjälpa marknadsförarna: GRUPS. Föräldrar födda på 60-70-talet som följer de senaste trenderna med musik och kläder.
Jag känner mig direkt hemma i beskrivningen på gruppen – inte för att jag har superkoll på allt nytt, men jag har själv gjort observationen att de nutida föräldrarna inte har så stark avgränsning mot sina barns val av musik och kläder. Vi var på danslägeravslutning för en knapp vecka sedan och föräldrarna är inte som föräldrar födda på 40-talet eller som i mina föräldrar som var födda 1916 resp 1918. När jag var liten och det var skolexamen hade föräldrar vuxenkläder. Jag vet att jag ibland funderade över när man kliver över den magiska gränsen och börjar ha tantklänningar… Det har nu visat sig att min generation aldrig kliver över den gränsen.
Jag tycker att det här är positivt. Det har tagit bort en del av maktskillnaden mellan förälder och barn, gör att man kan mötas över gemensamma preferenser, dela intressen och för föräldrarnas del är det skönt att slippa börja ta på sig ”tantklänningar”. Sen är det förstås så att det alltid kommer att finnas skillnader på vad en 15-åring och en 45-åring tar på sig. Kroppsmässigt så kan man inte ta på sig exakt samma typ av kläder. Ungdomarna kommer alltid att ha en egen kultur med egna tecken, symboler och ord. Det är inte meningen att vi ska vara kopior av varandra. Maktmässigt är det föräldrarna som fortfarande bär det yttersta ansvaret.
Jag tycker dock att marknadsförarna kanske är lite optimistiska. Jag skulle aldrig få för mig att köpa designerjeans för tusentals kronor. Jag har alltid värnat kläders färg och form mer än vilket märke de råkar ha. En vit skjorta blir inte så mycket mer än en vit skjorta bara för att man höjer priset med tusen kronor. Den kommer oavsett pris att få fläckar om man spiller och den kommer att gå sönder om man fastnar i en spik.
Det finns en avigsida på medaljen. Barn fårinte vara barn särskilt länge.
Till skillnad från den tiden när de drog på sig en kostym till konfirmationen och gick ut och jobbade när de var 15? Till skillnad från när det fanns rejäl barnuppfostran så man spöade ungarna gula och blå om de satte sig upp mot överheten/föräldrarna? Till skillnad från den tiden då kvinnor med oäkta barn var en skam? Till skillnad från den tiden då statarens barn fick jobba tolv timmar på åkern sex dagar i veckan?
Du menar den tiden när alla barn glatt skuttade runt och trädde smultron på strå, lekte Bro bro breja och byggde kor av kottar?
Nja. Å ena sidan känner dagens barn till väldigt mycket mer än tidigare generationers barn, å andra sidan går de runt i sin ungdomskuvös mycket längre eftersom det är svårt att få jobb och bostad.
Jag tror att en av de nutida bristerna är att barn och ungdomar inte känner att de tillför något – alla vill känna att de är med och gör skillnad. Om man ändå inte kan vara till nytta, så kan man lika gärna strula runt…
Jag tänker på att små flickor har sexiga stringtrosor och linnen med dubbeltydiga tryck. Att de tränas att mima med rumpvickninar och annat till Britney- låtar och desslikes. Och det ska vi tycka är gulligt och underhållande? Vad är det för fel med ”Mors lilla Olle i skogen gick”?
Visserligen har det inte gått lika långt här – än – som i USA där de har misstävlingar för bäbisar. Pageants kallar de det, bevars.
Men vi är på god väg. Åttaåringar bantar…. När jag var åtta år hade jag inte en aning om ifall jag var för smal eller för tjock, tanken hade aldrig fallit mig in. ”Det spelar ingen roll hur du ser ut, bara du är snäll” var det klart uttalade budskapet från vuxenvärlden. mamma var till och med så rädd för att jag skulle bli fåfäng att hon kalalde mig sin lilla fuling! (Jag var väldigt söt.)
Man kan väl låta barn vara barn utan att för den skull klå dem gula och blå?
Jag är definitivt emot att flickor ska ha stringtrosor eller på andra sätt ”vara sexiga”. Men då kommer vi in på frågan om utseendefixering.
Även i den frågan är jag lite obstinat. Det är inte så länge sedan det var hårdare klädkoder som gällde. Min syster var ung på 60-talet och då var det exakta centimeter på kjollängden som gällde. Mina föräldrar var unga på 30-40-talet och jag ser i deras sätt att klä sig och frisera sig att de var mycket påverkade av dåtida filmstjärnor.
Idag finns många fler parallella sätt att vara och klä sig som är ”okej”. Förr var reglerna för vad som passade sig ganska hårda efter vad jag förstår.
Att bry sig om sitt utseende är inget nytt påfund och inget som är unikt för västvärlden. Inte ens att göra ingrepp för att ”bättra på naturen” är nytt. Jag tycker inte att det är bra, men jag köper inte att det var bättre förr.
I min mammas ungdom var det säkert svårt att vara rödhårig och fräknig, ha glasögon eller att vara för smal, för tjock, för blek eller för brun… Inte heller var det lätt att bryta på finska, eller att ens prata stockholmska på landsorten. Idag lever vi mer mångkulturellt – visst det innebär en del konflikter på vägen, men nog har vi blivit mer vana under åren?