Så var det dags för lite norrländska…

Nu har jag gjort det IGEN. Idag pratade jag i telefon med en man från Jämtland. Någonstans i samtalet säger han något i stil med ”det vore lättare att förstå att du befinner dig på Gotland om du pratade gotländska”. Och då hör jag ju. Jag har anpassat min dialekt IGEN.

Folk som hör mig prata lyckas sällan klura ut varifrån jag kommer, eftersom jag byter dialekt omedvetet och lite hipp som happ. Alltså, jag byter också dialekt inuti mitt huvud om jag läser t.ex. tidningar på nätet som kommer från olika platser typ Småland eller Österbotten. Därmed inte sagt att jag är något dialektalt fenomen – jag tror inte att jag pratar de olika dialekterna så värst bra. Förutom den gången jag pratade med en man från Över-Kalix som efter ett långt samtal sa:
–Jag måst få fråga, jag hör ju att du kom från Norrland, men varsifrån?

En gång sa en gotlänning:
–Du låter så konstig på telefonsvararen, jag trodde inte att det var du. Du pratade ju stockholmska!
–Va? sa jag. Vad tycker du att jag pratar annars då?
–Du pratar ju gotländska, som mig, sa han.

Det var första gången i mitt liv som jag hört någon säga att jag pratar gotländska. Jag flyttade till Gotland första gången när jag var sex år och blev i flera år kallad för skällsordet ”stockholmare” pga min dialekt – trots att jag var född i Västmanland. Och nu får jag alltså höra att jag pratar gotländska… Som vanligt utan att veta om när det dialektala bytet sker. Fast om jag tänker på pappa och pratar samtidigt, så blir det nog lite mer gotländskt.