Ekvivalism minsann!

/5 Kommentarer/i /av

Här har jag nu i flera år tjatat om att jag aldrig i livet tänker kalla mig för feminist oavsett hur bra idéer beteckningen kan rymma, därför att ordvalet är ojämlikt! Min kamp är för jämlikhet. Motpolen måste vara ojämlikhet och inte gruppen män. Som en ren protest har jag skojat om att jag är maskulinist fram till dess att jämlikhet uppnåtts. Min grundsyn är att vi aldrig kommer att bli jämlika om inte män också känner sig begränsade av sitt förväntade könsrollsbeteende och därmed kan se egna fördelar med att jobba för jämställdhet.

Jag tycker också att kvinnor som ger sig själv beteckningen feminist på något sätt understryker att de har en lägre position – för om de inte hade det, skulle de inte komma på att de ville bli feminister. Att kalla sig feminist är lite som att erkänna sitt underläge och bjäbba från ett underifrånperspektiv. Det passar inte mig att ta plats på en nivå nedanför om nivån är baserad på något jag inte kan respektera. Om jag möter en människa vars kunskaper, talanger eller erfarenheter imponerar på mig tar jag gärna plats en nivå nedanför vad gäller de områden som den här personen ”står över mig” – men alla personer har ett litet barn i hjärtat, alla äter, sover, gråter osv. och därför kommer det alltid att finnas områden där jag för evigt känner mig jämställd med vem som helst.

Om man utgår från att man befinner sig i underläge, kommer man att bli bemött på det viset och man kommer att få en verklighetsuppfattning från perspektivet underläge. Mitt perspektiv är jämställdhetsläget. Om en man beter sig könsrollskonserverande i min närhet betraktar jag honom som ett pinsamt undantag eftersom jag förväntar mig att alla män och kvinnor ska bete sig jämställt. Alla har vi något som heter selektiv perception som styr vår verklighetsuppfattning så att det vi ser ”bekräftar det vi vill veta”. Jag ser både män och kvinnor som beter sig könsrollskonserverande och det upprör mig i båda fallen.

Idag hittade jag en intervju med Maria Wetterstrand på Salong K där hon bland annat pratar om att det inom Miljöpartiet finns en grupp som jobbar för ekvivalism och att:

”det finns nog en väldigt stark önskan i Miljöpartiet om att gå ett steg längre, och på ett bättre sätt inkludera även mannens könsroll. Den är ju också konstruerad utifrån omgivningens tryck på hur en man ska vara, och allt i den är inte bara positivt. Jag menar nästan hundra procent av dem som sitter i fängelse är män!”

5 kommentarer
  1. Nalle
    Nalle says:

    Jag delar dina åsikter: speciellt då du säger att vara feminist är lite att erkänna sitt underläge. Så har jag också alltid tyckt. Som om vi kvinnor skulle säga: Vi kan också. Då ställer jag mig genast frågan.Varför skulle vi inte kunna!?
    Inget kön är starkare än det andra.
    Det som gör oss till starka eller svaga individer är arv, uppfostran, gener, erfarenhet osv.
    Inte kön.
    Jag förväntar mig oxå att män och kvinnor ska bete sig jämställt.
    Att vi fortfarande har kvar det könsrollskonserverade beteendet
    tror jag beror på att vi fortfarande uppfostrar barn – pojke – flicka – olika.
    Vi måste se de individuella skillnadrna på barnen inte på könen. Alltså menar jag att det inte måste vara så att man ger pojkar dockor och flickor bilar. utan ta vara på de olika intressena i de individuella sammanhangen.Hur ofta hör vi inte att pojkarna kommer hem med tvätt till mamma, eller inte kan sköta en tvättmaskin!!! Om man inte kan sköta en så enkel sak som att sätta på en tvättmaskin hur kan man då förstå t ex en bils egenskaper? Eller ens köra en sådan.
    Nä vi ska ställa samma krav på våra barn och ungdomar oberoende av könet. Det är iaf en bra början mot ett jämställt samhälle.

  2. Åsa Mitt i Världen
    Åsa Mitt i Världen says:

    Ibland känns det som att man uppfostrar tjejer smartare och förbereder deras vuxenliv bättre, än vad som sker med killar. Det FINNS som tur är killar som kan laga mat och tvätta kläder, men fortfarande tror jag att det är fler tjejer på högstadiet och gymnasiet som är med och delar på ansvar för skötsel av småsyskon och hushåll än vad det är killar.

    När killarna hamnar i någon form av kollektivt boende, som studentboende, blir det så tydligt att det är helt förvirrade. Hur kokar man pasta? Hur gör man med tvättmaskinen? Och de tjejer och killar som är vana vid att fixa sånt här, de fnissar och tycker det är fånigt. Det är aldrig någon som tycker att det är manligt att INTE kunna sådana här elementära saker.

    Omvänt: en tjej som inte kan spika upp tavelkrokar, skruva ihop en IKEA-möbel eller starta en dator fnissas det nog också åt – men möjligen är det fortfarande lite mer accepterat att tjejer inte kan?

    Hur reagerar man på en kille som inte kan sånt?

  3. Nalle
    Nalle says:

    Just det!
    En kille som inte kan spika upp en tavla anses lite ”bortkommen” och icke manlig, medan en tjej som inte kan det accepteras för sin okunnighet. Man kan vända på allt och se hur knäppt det egentligen blir.
    Att alla inte förmår att sätta upp en tavla borde bero på okunskap och personliga egenskaper och inte på kön.
    Vi måste se på att vi är människor med fel å brister, med talang och kunskap som inte bygger på om vi är man eller kvinna.
    Ta det här med att kvinnan är hemma och sköter om barnen, medan mannen p a s s a r sina egna barn.
    Där kanske det blivit lite bättre. men fortfarande släpar det efter en hel del.
    Vi höjer oxå på ögonbrynen om en tjej väljer en teknisk linje, eller byggnadssnickare.
    Min man jobbar med ett fartyg. Där finns oxå tjejer som jobbar. Då det kommer besökare till arbetsplatsen så sägs det ofta till flickorna: kan du verkligen ta i lika mycket som pojkarna, är det här verkligen ett arbete för en kvinna?
    Man blir så …grrrrrr……

Kommentarer ej möjligt!