Tjoff – proppen ur!
Fattar inte det här med tempot i mitt liv. Nu har jag just haft en riktigt nedåtkurva som avslutades med att jag faktiskt blev sjuk. Under nedåtperioden kryddas tillvaron av att allt småstrular så att man blir missnöjd och ännu lägre i sinnet av det.
Sen hoppar jag ur sängen och får en dag med uppåttempo, telefonen ringer, jag ringer och fix och trix och handen i handsken så bara tjoff och poff fungerar det mesta och jag börjar känna mig som super-Åsa som fixar det mesta.
Och som krydda på eländet så är det ingen som skriver någon kommentar heller-förräns nu! :-)
Men hallå! Eländet hade ju vänt! Det är nu jag är på G!
:-)
Det tror du bara, precis när allt flyter får man bakslag. Man ska aldrig känna att det går bra.
:-)
Jameeeeen… schysst!!!
Skärp till dig Rex! Klart att det får gå bra ibland. Jag kan ju inte ta ut olyckan i förskott heller.
Nu tycker jag du ska lägga ett gruskorn i strumpan som straff :-)
Det var en jävla vind, hoppas den vänder tills jag ska hem igen-sa kärringen som cyklade i motvind :-)
Nog med negativism Ok!
Ha en bra dag.
Tempot i ens liv- joRu, det går i 110 för det mesta. Man ilar än hit, än dit och dygnets timmar är för få.
Personligen tycker jag att det är skönt att få hänge sig åt gammal hederlig självömkan- den typen man plockar fram när man är lite förkyld. Tids nog får man damma av superhjälte-dräkten och flyga vidare.
Svosch…;-)
Super-Nilla