Rikedom

Alla kämpar vi för vår status på olika sätt, med eller utan pengar. Jag tycker att det har varit en jobbig glamour-trend bland ungdomar de senaste åren. De utrustar sig med de ytliga attributen, skaffar lite blingbling på lagliga eller olagliga vägar, för att höja sin status och enligt trendpendelns lagar måste det till sist svänga åt andra hållet. Ännu är vi inte där.

Just nu lever vi i en konstig fas där man å ena sidan konstaterar att de rika köper mer champagne och å andra sidan startat sin interna statustävling i konsten att skänka mest till välgörenhet. På den tiden jag jobbade med flyktingelever hade jag en del kontakt med iranier och fick inblick i deras sätt att tänka. För dem var rikedom att kunna ge bort och det intill ytterlighetens rand: att INTE ge bort ansågs som snålt och genant.

En kille berättade att när han skulle ha fest så plockade han först bort de mest kära föremålen, för att slippa ge bort dem! Alltså, jag har bevittnat då en intet ont anande svensk berömmande sa ”åh vilken fin skjorta!”, varpå killen tog av sig skjortan och gav bort den till den häpne svensken. Jag antar att en iranier inte hade uttryckt sig på det viset, eftersom det förstås också antagligen ses som en smula oartigt att försätta någon i en sådan här situation att de tvingas till generositet.

Men i vilket fall fanns det en slags givandets lag inbyggt i den här killens tillvaro. Han kunde ge bort sin sista hundralapp och vara säker på att han i sin tur skulle få en hundralapp av någon annan. Så, det finns poänger i att mäta sin rikedom i vad man kan ge bort och inte i vad man äger. Plus att det ger en bra känsla till den som gett och sannolikt gör nytta hos mottagaren. (Så länge systemet inte utnyttjas så att man måste ge bort hela sitt hem för att inte skämmas…)

För min del får rikingarna gärna tävla i ”vem kan ge bort mest”.