För mycket eller för lite övervakning?

I Dagens Nyheter står det om att man i England har övervakningskameror som också pratar! Alltså, just när någon ska börja vandalisera så hörs en röst ”Hallå där, stoppa ner kniven!”

Det känns som att man borde tycka att det är förfärligt, men jag kan inte låta bli att le. Jag tycker det är ursmart. I ett samhälle där man inte känner sig sedd och bara blir ”en i mängden” är det lätt att tro att det inte drabbar någon om man skär lite här och där eller går loss med sprayburken. Men det drabbar alltid någon, det finns alltid någon som måste ta kostnaderna för att återställa, det är alltid någon som måste utföra jobbet – någon som sannolikt jobbar med stigande irritation över ”idioterna som vandaliserar”. När det är offentliga platser som vandaliseras är vi alla med och betalar kostnaderna via skatten.

När jag gick i skolan minns jag hur några tjejer tjyvrökte och hur de efteråt var upprörda därför att Romas värsta skvallertant gått förbi och nu skulle ju deras föräldrar få veta att de hade rökt! Jag är inte någon anhängare av skvallertanter, men jag gillar skarpt att en plats är så pass liten att man i ryggmärgen vet om att man är sedd. (På gott och ont det med förstås).

Genom att kombinera övervakningskameror med att bevakningspersonal faktiskt kan prata direkt med förövaren återtar man en del av det som går förlorat på större platser. Fler personer känner sig sedda. Självklart kommer de mest råbarkade typerna inte att bry sig om sådant, de kommer att utveckla konsten att reta gallfeber på bevakningspersonalen till oanade höjder – men de där som mest är småstruliga, de som bara filurar runt i sin egen värld utan att tänka på konsekvenser, de skulle med en talande övervakningskamera få sig en rejäl tankeställare. Vilket också har visat sig i England. Folk blir generade när de inser att det finns en människa i andra änden.