Journalistik – etik = mediadrev?
När jag gick gymnasiet pratade vi högtidligt om det här med att utbilda sig till journalist. Det var mycket svårt att komma in på journalisthögskolan och min uppfattning var att journalister var en slags moralens sista utposter; de som rättrådigt och med knivskarp analys skulle berätta sanningen. Idag är det ytterst få journalister som imponerar på mig. Istället är tidningsartiklar en återkommande irritation av framför allt tre skäl:
- Rubriker som AVSLÖJAR SKANDALER, medan artikeltexten är nödtorftigt hoplappad och inte alls ger täckning för rubriken. Den här tekniken är mest frekvent i skvallerpress och kvällstidningar, men förekommer också i andra tidningar.
- Pinsam brist på research. Om man inte känner till det som tas upp i en artikel tror man att det som står där baseras på kunskap och att journalisten verkligen kollat upp frågan/ämnet från flera håll för att försäkra sig om att förmedla en rättvisande bild. Så snart man har kännedom om frågan/ämnet blir man både arg och häpen över att journalisten missat de mest uppenbara och lätt-hittade fakta.
- Den överdrivna vinklingen och stereotyperna. Ungefär som ovan: om man inte känner till den person som beskrivs i media, tror man att den bild som förmedlas av personen är hyfsat rättvisande. Så snart media beskriver någon som man känner till har personens personlighet krympt från färgrik och mångfasetterad till platt och svartvit. Media skapar karikatyrer, rollfigurer som passar in i schablonbilder av politiker, företagare, artister osv. Det är förutbestämt vem som är ond och god.
Därför har min bild av journalister som ”en slags moralens sista utposter” förändrats så att jag nu istället associerar till mobbning. Jag har svårt att förstå varför tidningsbranschen inte själva jobbar på att höja sin trovärdighet. Det finns självklart artiklar här och där som håller en högre nivå, men jag tror att de flesta tidningsläsare är så luttrade att de kallt räknar med att det som skrivs kan ha vilken sanningshalt som helst, från 0 till 1oo…
Lennart Koskinen intervjuas i Gotlands Allehanda idag, angående ett reportage som gjordes av Uppdrag Granskning där man misstänkliggjorde att Lennart fakturerat ett uppdrag.
– Man gjorde en hönsgård av en fjäder. Ni har en sån fruktansvärd makt. När det kom fram att jag inte gjort något fel, då var det däremot ingen som skrev något, säger han.
Man smutskastar och lämnar den drabbade kvar med byken, oavsett om det var berättigat eller inte. I vilka andra sociala sammanhang kommer man undan med att göra så?
Din sista fråga du ställer här i ditt inlägg, kan mycket väl också vara en under din rubrik” Eder trendspanare”. För visst är det så, alla normala människor stäler sig frågan: I vilka andra sociala sammanhang är det okej att göra så?
För övrigt otroligt läsvärd blogg du har!
Skön dag önskas!
Hörs snart igen, hoppas jag!
Blygisen: åh din smickrare där! :-)
Ja, nu när du säger det så kanske den sista frågan är viktigare än vad jag trodde när jag skrev den. Måste fundera vidare på det.
När jag började läsa kvällstidningar var det ju skjutjärnsjournalistik med Bosse Holmström, Jan Guillou och Ulf Nilsson i spetsen. Oj vad man njöt av att läsa samhällssanningen av de smartasta, mest lärda och pålästa i landet – journalisterna. Idag benämns ju AB och Expr med mer avsky än Damtidningarna ngnsin. Vet ej hur vi hamnade här men idag är ju den enskilde personen viktigare än nyheterna. Se ex dokusåpor, bloggar som slår läsar och ittarrekord. Intressant att se om det är en fluga och vad som blir nästa steg…
Zanza: jag håller med dig i allt!
Håller med er alla! Min tilltro till journalister är för all framtid totalskadad.
Rex: Man kan undra hur skadade journalisterna blir av att jobba efter de premisserna? Vad hände med peace, lova och understanding? Utan att vara religiös så är det ändå sådant som kärlek som för mänskligheten framåt.