Arbetare och Arbetare och Valfrihet
En tröttsam sak som dyker upp i argumentationen då och då är det här ordet arbetare. Det var väl i något Sommar-program som en moderat-tjej använde ordet arbetare i betydelsen ”alla som arbetar för att tjäna pengar”? Därmed gjorde hon väldigt många överklassmänniskor till arbetare och på det viset blir ju arbetarnas kamp mot kapitalet och sånt, lite klurigare.
Det som var bra med att hon gjorde så, var att hon breddade bilden av vilka som arbetar? Men det kommer att ta mycket lång tid innan man kan bortse från alla värdeladdade associationer som vi kopplar till ordet arbetare. Fråga doktor Karlsson, ekonomichef Svensson eller VD Olsson om de räknar in sig i gruppen arbetare… Men, det här är väl bara ytterligare ett tidens tecken på att allt är upp och ner? De nutida revolutionärerna är blå-gröna, samtidigt som de radikala fildelningsförespråkarna verkar komma från yttersta vänstern och yttersta högern samtidigt? Hela grejen med upphovsrätter är i gungning och fotografer av den gamla stammen fäktas förtvivlat med sina rekommenderade priser…
Gamla sanningar tas upp för granskning och omvärdering. Vaddå monogama förhållanden – lev polyamoröst! Ät inte kött – ät mycket kött – ät enligt GI – choklad är nyttigt. Valmöjligheterna ligger som oändliga smörgåsbord i vår vardag: husmanskost, thailändskt eller italienskt? Telia, tele2 eller glocalnet? Bensin, diesel eller etanol? Vattenfall, GEAB eller GodEl? Gud, Allah eller Buddha? Straight, SM eller swinger? Läkare, naprapat eller homeopat? Komposterbart, plastförpackning eller metall?
Inte ens enkla saker som att fira jul är enkla längre. Hemma eller i Thailand? Julklappar eller inte? Julmaten är i gungning, julbordets självklarheter stryks en efter en – i valfrihetens anda har vi tröttnat på sådant vi längtade efter förut. Vi kan äta så gott som vad som helst när som helst. Jordgubbar i december. Semlor i oktober. Kräftor i mars. Mystiken runt att knäcka nötter och mumsa dadlar och fikon till jul är borta, nu när vi i sann GI-anda lärt oss att det är nyttigt att äta nötter och torkad frukt året om!
Alla måste skapa sina egna personliga planer och traditioner för allting. Vi har för länge sedan glömt bort den gamla bondepraktikan och är lediga under kristna helger som vi inte har någon förankring till. Vi lever våra valbara liv, smartast val vinner och den som befinner sig i en dålig situation har gjort dåliga val – men vänta nu? Hur väljer man smartast mellan hyra och glasögon, utflyktspengar eller gummistövlar, julklapp eller julskinka om pengarna bara räcker till det ena? Var passar den ”personliga planen” in när farsan firar en välriktad käftsmäll på morsan med ännu en whiskey framför TVn? Kollektiva regler via religion och tradition har passerat ”bäst-före-datumet” och här går vi positivt tänkande i vår nya individualiserade valfria värld, på väg mot våra egna uppsatta utvecklingsmål. Vi köper Fair Trade och Rättvisemärkt från andra sidan jorden, men tar avstånd från orättvisan i vår närhet.
Omtanken om din nästa uttrycks via insamlingsgalor på TV, vi sätter insamlingsrekord, ser siffrorna fladdra förbi på monitorer misstänksamt lika BingoLotto, och minsann, vi kan vinna bilar och resor även genom att skänka pengar! Halleluja. I suget efter det kollektiva engagemanget för att döva våra dåliga samveten tar vi i så vi kräks och faktiskt skänktes så mycket pengar i samband med tsunamikatastrofen, att hjälporganisationerna inte vet var de ska göra av pengarna. Några har gått ut och bett om lov att få använda pengarna till annat, där de behövs mer, trots att de var öronmärkta för just tsunamin…
Är det här bättre, eller precis lika galet och orättvist som innan? Hur mycket frihet vill vi ha?
Vi pratade just om det här för några dagar sedan. det viktiga med att behålla traditioner, utan att för den delen känna oss hyperstressade över att vi inte hann göra grisfötter precis som våra hemmafruar till mammor gjorde på 70 talet.
Det pratas mycket om att alla åker utomlands och firar jul på helt andra sätt än vad som tidigare har gjorts, men faktum är, i alla fall i min bekantskapskrets är folk väldigt traditionsbundna trots att de lever i storstan. Få väljer att åka utomlands och gör de det så är det ändå med vissa bibehållna traditioner.
Men frågan är, hur lojala är vi mot våra traditioner när våra föräldrar inte finns med i bilden längre, för att sätta prägel på det gamla traditionerna??? Jag vet inte…
Hm… mycket att funera på där faktiskt!!!
Angående arbetare så är det en viktig fråga. Vi har ett gäng människor som står utanför arbetsmarknaden under kortare eller längre period som känner ett tydligt utanförskap pga att de inte har arbete. Den vanligaste frågan när vi träffar nytt folk efter att vi presenterat oss är: Vad arbetar du med? Klart man snabbt känner sig utanför när man försökt och försökt utan att lyckas fastna på arbetsmarknaden.
Detta är en grupp där ”nystartsjobb” och ”jobblinjen” inte räcker till utan behöver en mer långsiktig och individuell planering.
Som ni hör vurmar jag för denna målgrupp och tycker det är viktigt, inte enbart av samhällsekonomiska skäl utan även av humana skäl är viktigt att satsa på gruppen.
Det kan räcka med ”Elin-tyckande” för en stund.
Pia: allt är förstås relativt. Jag uppfattar nog att det är fler som reser till Thailand över julen här på Gotland, än vad jag märkte att det var när vi bodde i Växjö. Fast, det var ju ett tag sedan vi bodde där. För de som har råd är det bara att åka, men det har blivit så att i vissa kretsar, mår folk dåligt därför att de inte har råd att ta med sig hela familjen till Thailand. Då börjar det bli ett krav som skapar en ny slags julstress.
För mig handlar julen om att göra just de där jultraditionssakerna i just den ordningen som man brukar. Vi lagar inte en massa mat, utan köper färdigt, men det finns liksom en bruksanvisning på hur det ska gå till och den följer vi. Plus att jag tar fram allt gammalt pynt år efter år. Jag har just insett att jag nog ska önska mig några julsaker som en stor tomte eller ängel, för de gamla sakerna håller ju inte hur länge som helst.
Mina föräldrar lever inte längre, men för mig är det viktigt att julen görs på rätt sätt. Jag tror att framför allt Alice har samma känsla. Och Roine myser nog i smyg åt att vi har våra rutiner…
Elin: att inte ha något arbete är förstås ytterligare en dimension av det här med strukturen vi lever med.
Klyftan mellan de som har och de som inte har försörjning känns ofta vulgär idag tycker jag. Det har uppstått en slags dekadent lyxkonsumtion där man tävlar i finsmakeri, designat och livsnjutande. I ena änden finns de som har råd att köpa gårdsproducerad dessertost och i andra änden de som räknar igenom om de har råd med en liter mjölk på Lidl.
I media beskrivs ungdomar som balla, framgånsrika, välbetalda, superdesignade och boendes i coola hem. Hur går det ihop med alla åren med studielån? Jag tror att kraven på materiell standard är mycket högre än kraven på hur mycket man väger.
Det finns något fint med återkommande beteenden inför årets högtider,ofta är det nåt man bara ”gör” varje år som signalerar att nu går det mot Jul, ett pyntande och fixande.
jag upplever mer som mina barn mest uppskattar just markeringen att nu är det inte ”vardag”.
Vi gör inte specielt mycket,typ kokar kola trixar med nåt pepparkakshus, thats it.(jo,spelar nåt brädspel också)
vad gäller fair trade med flera så gör vi väl så gott det går till mans.
själv har jag försökt att sluta se allt detta som MÅSTEN, det blir så tungt helt i onödan, utan jag försöker välja att uppmuntra mig själv varje gång jag lyckas vara mer miljövänlig eller nåt annat gott för planeten med att i varje fall i tanken sträcka upp armarna i luften och säga YES!!!!
Blir jag riktigt modig skall jag börja med att göra det även IRL med en påse krav-morötter i näven på konsum under 2008.
förmodligen skulle jag påverka mina medmänniskor till att bidra till en bättre värld,och även om det bara roade dem blev även det plus poäng till livet i stort det också.