Knaperiknus och Knakelibrak?
Jag brukar kalla katternas torrfoder för Knaperiknus. Men alldeles nyss hoppade jag högt i köket då det plötsligt hördes rejäla, knakelibrakande ljud från kattmatshörnet. Det var definitivt inte den fridsamme och väluppfostrade Silver som stillsamt knaprade på lite knus. Nej, nu var det mer målinriktat och kraftfullt. Där satt vår lilla Doris och Knakelibrak-käkade torrfoder så det stod härliga till.
Märkligt så många stora ljud som kan rymmas i den lilla katten. Ibland fnys-frustar hon som en häst! Och när hon är missnöjd klagar hon rappt och ilsket. Det är tur att hon också är en snäll katt som gillar oss människor här i huset.
Ja, och ljudet av knastret när katter tuggar sig igenom sorkar och andra små gnagare är också ett ljud man hoppar högt av. *urk*
Tur man inte är en liten råtta i närheten av Stenkastet!
Jag undrar om grårandiga små kattfröknar har extra många decibel i sitt ”prat”. Vår Alma, som för övrigt är likadan i teckningen som Doris, har ett himla ljud när hon meddelar matte att nu vill jag in o det med en gång!
Elin: låter som ”benknäckargänget på Stenkastet”… burr!
Anonym: det kanske är något med att de är så små att de måste bli uppkäftiga för att de stora inte ska köra över dem?
Hunörrrh errrrh vel uälldrig tysstuä.
Katten Stig: jag har i alla fal haft honkatter som inte varit så bestämda i sättet, utan mer ”ladylike”.
Förrrrhedruärrrh sönnä hunnörrrh.