När man skapar nyheter

Jo då, jag var en av dem som reagerade över artikeln om att folk låg på stranden i Italien och inte brydde sig ett smack om att två romska flickor drunknade. Men det kändes också lite konstigt. Idag har de en ny artikel i Aftonbladet där fotografen berättar att det inte gick till på det viset. Det var ungefär hälften som låtsades att de inte brydde sig, resten brydde sig och många hjälpte till.

I min värld är det så att det inte alltid syns utanpå om man bryr sig. I ett akutläge är det heller inte önskvärt att alla börjar springa runt som yra höns, utan det är bra om det blir en viss organisation på det hela. Om man ser att det finns människor som engagerar sig i räddningen och man inte tror att man själv har något att tillföra kan det vara ett sätt att visa de drabbade hänsyn att inte ansluta sig till den hjälpande och ev bara nyfikna klungan.

Min mamma fick hjärnblödning på en badstrand 29 juli 1997. Folk reagerade hänsynsfullt och de som behövde hjälpa till kom också till hjälp. De andra visade respekt genom att inte rusa fram. Det hade varit oerhört jobbigt att mitt i den värsta panikfasen i mitt liv behöva hantera en massa människor som ställde frågor och pratade. Jag är mycket tacksam över att de visade respekt och jag är mycket tacksam över de personer som hjälpte till genom att springa iväg och visa ambulansen på rätt väg.

En annan aspekt på att man bryr sig är när vi igår var inne i en affär där det stod en gammal farbror vid mjölkkylen och verkade lite osäker. Jag pratade med honom och försökte hjälpa till. Små hjälpbehövande farbröder skär rakt in i hjärtat på mig eftersom de påminner om den sista tiden med pappa. När jag gick vidare i butiken kände jag att tårarna kom, men jag lyckades tänka på annat och så gick det bra. Ända tills vi kom till kassan, då stod den lille farbrodern där igen och blev hjälpt av snälla människor. Då måste jag gå ut. Jag kunde faktiskt inte stå bredvid farbrodern och störtgråta. Jag hade inte kunnat säga till honom varför jag grät.

Vi vet inget om de som låg passiva på stranden. De kanske var i chock, de kanske stålsatte sig för att tidigare känslominnen inte skulle välla fram eller de kanske höll uppsikt över situationen och bedömde att de inte kunde göra någon skillnad.

Det är alltid tragiskt när folk drunknar, men det skulle inte skada om journalisterna rapporterade med lite mer empati.