Mer än tjugo år senare…
Jag jobbade som fritidspedagog med flyktingelever i Uppsala i mitten på 80-talet. Jag tyckte mycket om kontakten med alla barn och ungdomar mellan 6 och 19 år. Det var den roliga delen av jobbet. Däremot hade jag svårt att anpassa mig till det kommunala systemet med att äska pengar och sånt. Det var inte tillräckligt spontant för mig.
Den riktigt jobbiga delen av jobbet var de elever som verkligen for illa. Jag var bara några år över tjugo och var inte så härdad av livet ännu – när jag fick inblick i en del av elevernas verklighet tog det mig hårt och insikten om att det inte var så mycket jag kunde påverka, gjorde det outhärdligt. Det spelade ingen roll vad lilla jag visste och kände på mig, allt måste bevisas in absurdum för att något skulle hända.
Då och då har jag tänkt tillbaka på en del av eleverna och undrat vad det blivit av dem. Av en slump hittade jag ett namn jag kände igen på internet – fast bara nästan. Det skulle kunna vara en kille jag fick bra kontakt med, men i så fall hade han ändrat sitt förnamn. Först hittade jag en inaktuell e-postadress, men igår lyckades jag få tag på rätt adress, för idag fick jag svar!
Oj så roligt! Den här killen som strulade runt och mådde dåligt har nu berättat om hur han pluggade vidare, startade flera företag, vidareutbildade sig igen och nu jobbar han med olika spännande projekt.
Jag vet att det fanns lärare som var rädda för honom. Jag var aldrig rädd. Jag litade på honom till hundra och han svek inte. Det är det där när man kan se att det finns något bra i hjärtat. Jag önskar att de gamla trötta och cyniska lärarna som dömde ut den här killen fick veta att det gick bra för honom.
Min erfarenhet idag är att ungdomar behöver bekräftelse, bekräftelse och ännu mer bekräftelse att de duger. Kryddar man det med tillit så växer ungdomarna fantastiskt mycket.
En del testar om man ger upp om de strular vidare, men visar man att man står där ändå och tror på dem så brukar de hyfsa till sig.
Men tid är en viktig faktor. Den snabbaste vägen ur utanförskap är sällan den kortaste.
Tyvärr är inte AF och kommunen helt införstådda i det.
Definitivt inte AF. Det känns som om jag börjar klättra på väggarna snart. De inser liksom inte det finns jobb att söka som passar mig med mitt funktionshinder. AF är bara strul och kaos.
Stå på dig Andreas! Självklart är det lite svårare att hitta rätt för dig, men steg ett är att folk ser vad du faktiskt kan.
Andreas–> Jag vet inte vilket funktionshinder du har, men om det är dolt funktionshinder finne en arbetsgrupp inom Uppsala kommun som kanske kan vara till hjälp. (Om du bor i Uppsala idag, vill säga)
Ring till kommunens växel och be att få prata med någon inom SAMS.
Jag kan inte lova att du fyller de kriterier för att få hjälp därifrån, men det kan löna sig att fråga.
Lycka till!
Elin och Andreas: här hjälper vi varandra idag ser jag! Finemang, fortsätt så! :-)