Svallvågor efter Sovjetunionen

När jag gick fritidspedagoglinjen gjorde vi hösten 1984 en studieresa till dåvarande Leningrad, idag S:t Petersburg. Det var en ganska risig stad vi kom till, där man så smått började våga vara nyfiken på väst. Först året efter, 1985, drog Gorbatjov igång den stora politiska reformen Glasnost som syftade till att göra den politiska processen mer transparant för medborgarna och 1987 följdes den av perestrojkan som innebar en ombyggnad av den sovjetiska ekonomin. 1991 ledde den nya öppenheten till att unionen började upplösas och fler stater utropade sin självständighet: Estland, Lettland, Armenien, Ryssland, Ukraina och Vitryssland… Innan året var slut upplöstes Sovjetunionen.

Som mest bestod Sovjetunionen av 15 rådsrepubliker där Ryssland var den i särklass största och sträckte sig från Östersjön till Stilla Havet. Läs gärna mer på Wikipedia – där finns också en karta.

I Leningrad fanns alla de tjusiga byggnaderna folk pratat om, men kvarteret bredvid kunde ha håliga gator och butiker med stampat jordgolv. I butikerna exponerades enorma mängder av enstaka artiklar som kappor i guldtyg eller selleri. Jag klädde mig så ”försiktigt” jag kunde, men ändå väckte både mina jeans och min kamera uppmärksamhet när jag promenerade på gatorna.

Det som emellertid gjorde störst intryck på mig var besöket på ett etnologiskt museum där man visade upp de olika kulturerna från samtliga av Sovjets alla rådsrepubliker. Innan besöket hade jag bara en diffus bild av vad Sovjetunionen omfattade, men nu vandrade jag från det ena folkslaget till det andra och fick nästan nypa mig i armen för att förstå. Ökenlevande nomadfolk i söder, köldtåliga ”eskimåer” i norr, folk som liknar skandinaver i väst och asiater i öst – däremellan en hel palett av så många folk och kulturer att det gick runt i huvudet på mig.

Då först fick jag en glimt av hur stort Sovjetunionen var. Det är inte konstigt att ett sådant välde är fyllt av många starka och upproriska viljor. Det är mer konstigt att de lyckades hålla ihop myllret under 1922–1991. Nästan 70 år. Det är inte konstigt att oroshärdar fortsätter att blossa upp, men det är olyckligt. Nu samlar sig tusentals ryska soldater i Georgien och i Tbilisi har de bombat en militär flygplats. Jag försöker förstå konflikten, informationen är inte entydig och solklar och jag tror att mina erfarenheter inte räcker till för att förstå. Det mest klargörande jag läst om konflikten är Wolfgang Hanssons analys i Aftonbladet.