Kulturfolk versus företagsfolk

Då och då hamnar jag i situationer då personer från kultursektorn av olika skäl ställer sig lite aviga till företags-tänk. Kulturfolket har ganska många fördomar om företagsfolket. Företagsfolk har säkert en hel del fördomar om kulturfolk också, men jag tror att företagsfolk generellt sett är mer nyfikna på kulturfolket än tvärtom.

Jag tror att det finns så mycket som vi har gemensamt med varandra vad gäller att jobba hängivet för det man tror på och också i det att man måste sälja för att överleva.

Jag har försökt diskutera försäljning med en teateransvarig som blockerade sig totalt om jag använde de vanliga marknadsföringstermerna. Termerna hade inget med den här personens verksamhet att göra, tyckte kulturpersonen. Fast ändå var den här personen i mina ögon sett väldigt marknadsmedveten och jobbade på många sätt smart för att sälja in sin föreställning. Men för att kunna diskutera det här måste jag välja andra ord.

En skådespelare nämnde lite om sina mål och drivkrafter. Uttryckt mycket i termer av en inre resa och att få testa gränserna för ens förmåga. Jag tror att skådespelaren därmed ville markera en skillnad mot det som jag sysslar med. Fast jag ser mest likheter.

Grejen är att det finns olika sätt att jobba och vara, oavsett om man driver företag eller står på en scen. En del jobbar för att nå ytlig framgång där man mäter resultatet i pengar och prylar. Andra jobbar för personlig framgång där man mäter resultatet efter sina egna inre mål. Samtidigt behövs pengar för att nå de flesta av ens egna inre mål.

Jag tror att kulturfolk och företagsfolk har en hel del att lära av varandra. Inte för att vi egentligen är så olika, utan för att vi uttrycker det vi håller på med från olika begreppsvärldar. Att höra någon berätta om något man känner igen sig i, fast med ovana ord, skärper sinnena.