Är dyrt gott? Svar: dyrt är dyrt!

Det är märkligt det här med hur vi tror att saker är finare bara för att de är dyrare. I Aftonbladet finns en artikel som handlar om Benjamin Wallace som i boken The Billionair’s Vinegar skärskådat det här med hur bra de dyra sakerna är egentligen. Och han har förstås kommit fram till det som de flesta av oss vet innerst inne: priset har inget med nivån på njutningen eller lyckan att göra.

Vitsen med dyra saker är inte att använda dem utan att på något sätt kunna visa andra att man använder dem eller åtminstone att själv gotta sig åt att man hade råd. Men, en solmogen jordgubbe, ett glas kall mjölk, ett dopp i perfekt tempererat hav, några rökta räkor – vad slår egentligen det? (Om man gillar sånt och inte är allergisk eller nåt…) Vi har alla minnet av de där perfekta smakerna som kom till oss i en viss stund. Just då spelade det ju ingen roll om det vi smakade på kostade 1 krona eller 100 kronor.

Finns det något tråkigare än att med påklistrat njutande min behöva smaka på något som är så fint att bara riktigt fina människor tycker att det är gott? Finns det tristare klädstilar än de som baserar sig på rätt klädmärken – men som inte har känslan för hur plaggen passar ihop eller om de ens passar på personen som bär dem? Eller om man testar en dyrare ansiktskräm (om man typ FÅTT en sådan burk) och inser att det enda som händer är att det svider och skaver så att man får slänga burken och köpa sin vanliga tub på Apoteket…

För mig är det här en genomgående livsfilosofi. Jag gillar bra saker. Ibland har bra saker ett märke som datorer från Apple, kamera från Canon eller skor från Camper – men jag väljer aldrig efter vad som är dyrast. Kläder väljer jag alltid efter vad jag tycker är snyggt och det där med att dyrt innebär kvalitet som håller är bara ett skämt i mina ögon. Det allra billigaste i klädväg kan nog vara slarvigare sytt, men förvånansvärt ofta är också dyrare plagg fulla av dinglande knappar, lösa trådar och veckiga sömmar. Jag köpte ett par byxor för 12 kronor på second hand när jag gick gymnasiet. De byxorna hade jag tills de ramlade sönder och det var nog tio år senare. Jag har köpt kläder på H&M som envist hållit år efter år och som nu ligger nerpackade i en låda därför att jag blivit, eh, större.

Grundprincipen för både mat, kläder och annat måste vara: Vad gillar jag? Vad passar till mig? Och förstås med viss anpassning till den egna plånboken. Skulle man råka gilla sådant som har väldigt många nollor i priset så är det bara att inse att det inte går. Men, då kan man trösta sig med att Benjamin Wallace blev rysligt besviken när han fick möjlighet att testa det dyraste av det mesta.