Kan allt vara konst?
När man går på teater går man på teater. Man vet att man utsätter sig för en teatertrupp som i bästa samförstånd med publiken kommer att låtsas händelser, tankar och känslor. Jag har en gång sett en kvinnlig skådespelare som plötsligt gjorde en liten happening bland alla människor som väntade in kvällsbussarna i Uppsala Centrum. Hon ställde sig och skrek ut en liten monolog och det med sådan kraft att alla först hickade till och sen log vi – för vi fattade.
För mig hänger konstbegreppet ihop med det där att betraktaren fattar. Man behöver inte fatta vad konsten går ut på, men man måste fatta att det är konst, påhitt, föreställning på något sätt.
Om inte den faktorn finns med så kan vi alla utföra vad som helst och efteråt säga ”det var ett konstprojekt jag håller på med, jag ber om ursäkt, jag kan inte berätta vad det går ut på just nu, men ni kommer att förstå mer när ni läser min rapport som kommer om ett halvår”.
Vi kan kasta tomater på grannen. Konst. Vi kan rispa tjugo parkerade bilar med en skruvmejsel. Konst. Vi kan lura i en buske, hoppa fram och skrämma gamla tanter. Konst. (Jag ber om ursäkt för hjärtinfarkten, men det här var konst, sorry). Vi kan skriva rasistiska slagord på Röda Korsets föreningslokal. Konst. Vi kan kräkas bland rea-strumporna på Lindex. Konst. Vi kan placera en främmande persons hand i en het smörgåsgrill. Konst. Vi kan starta ett krig och bomba med vit fosfor. Konst.
Om det vore så som Johanna Rytell skriver på Newsmill i sitt försvar av konstfackseleven, nämligen att allt är tillåtet i konsten, så kan vi lika gärna lägga ner hela idén med att bygga ett samhälle med regler, etik och moral. Vi bara skiter i alltihop, beter oss som svin och kallar det för konst. Det är stor skillnad på att tillåta allt i konstens namn och på att låta konsten ifrågasätta allt. Att konst ifrågasätter är okej. Att spela psyksjuk på det sätt som konstfacksstudenten Anna Odell gjorde är enligt min mening inte okej.
Överläkaren David Eberhard på S:t Görans psykakut har skrivit en bra artikel om det här i Dagens Nyheter.
Hanne Kjöller har i samma tidning skrivit en bra ledare om ett verkligt möte med en ung kvinna som verkligen stod i begrepp att hoppa från en bro.
Mycket bra skrivet – håller med fullständigt.
Prova att kasta dina tomater men angående konstprojektet, håll dig till fakta.
Rolf: tack!
Anonym: vore bra att veta vad som står fel i så fall?
Håller helt med. Jag brukar sällan bli arg över försök att ta tag i våra svåra saker i samhället med annorlunda metoder. Minns t ex installationen av självmordsbomberskan som låg i ett blodbad som Israels ambassadör blev galen av. Men det här tilltaget av en mycket egenkär sk konstnär gör mig riktigt arg. Ska vi medmänniskor från och med nu behöva göra en utvärdering innan vi hjälper en medmänniska som tycks vara i nöd? Ska polisen behöva göra samma sak? Nej, det tror jag inte på./Malla
Ursäkta åsa, men såg genast att mitt inlägg kunde misstolkas av ilvilliga ögon. Självklart måste den polis som arbetar ute bland oss alltid göra en utvärdering (om åndå bara en sekundssnabb en i sin egen hjärna)innan denne ”plockar” oss till olika förvar. Men det tror jag är svårt nog, utan en massa påhittade tilltag./Malla
Nu kanske jag låter som en moralkärring men detta gick över alla gränser.
Men även bland konstnärer så finns det ju element som inte riktigt kan sätta gränser lagligt, empatiskt eller vad som helst…
Som den eviga frågan – kan man skämta om vad som helst? Svar: Jag tycker inte det…
Förresten kommer ihåg en klassisk holmgång mellan Dan Wolgers och Robert Aschberg :D Skall se om jag hittar innehållet.
Så….här:
http://www.va.se/magasinet/2007/42/viktig-konst/
Svenska folkhemmet var inte riktigt förberett på varken Dan Wolgers eller Robert Aschberg…Jag höll på Aschberg då och gör det nu med…
Malla: jag fattar precis hur du menar. Det är väl klart att både vanligt folk och poliser alltid gör någon slags utvärdering när de hjälper folk i nöd – men att behöva lägga in dimensionen att det dessutom kan vara någon som pysslar med konst blir helt enkelt too much.
Zanza: fast jag måste medge att jag skrattat åt Dan Wolgers tilltag. Han satte fingret på hur aburd konstvärlden är och utnyttjade svagheterna i dess värderingssystem. Hans tilltag drabbade ingen fattig. Han utsatte inte någon för aggression. Han skrämdes inte. Fast okej, han stal två bänkar, det gjorde han.
I alla fall kan jag tåla Wolgers påhitt, men inte Anna Odells.
Hahaha nu börjar det bli intressant. Jag tyckte Aschberg tryckte på Wolgers extremaste punkt men det var nog så som du sa att Wolgers var steget före Aschberg :) Debatten var ivf fantastiskt ensidig o Aschberg krossade Wolgers verbalt o med hela sin mediala kraft. Wolgers hade inte en chans (i tv) trots att han stod upp som ett lejon. Ja så var det på den tiden som du vet när opinionen inte var så otroligt bred och medveten. Men summarus jag håller fortfarande på Aschberg mot Wolgers meninglösa/olagliga konstuppställning ;)
Zanza: det är verkligen inte lätt med konst när det drar ut mot gränslandet.
Hela konstgrejen där en del konstnärer hissas mot skyarna så att de tjänar en miljon om de släpper en fjärt, medan andra jobbar och sliter hårt och knappt får tillvaron att gå runt – trots att det är skickliga. Den grejen är svår att begripa.