Oj då, kan kvinnor vara onda?

Ibland blir könsrollsdebatten väldigt enögd och konstig. Kanske är det logiskt att kvinnor som kämpat för att ta sig upp från ett underläge blir enögda i sin kamp, eftersom motståndet varit lika enögt, men jag blir ändå trött när argumenten rätt så ofta tenderar att skapa någon slags feministisk kvinnokult där man tillskriver kvinnor alla möjliga goda egenskaper till skillnad från de onda männen. Det här var värre för 10-20 år sedan, men det är fortfarande inte självklart för den här typen av feminister att i varje situation se till de människor det handlar om, utan de gör precis det som de anklagat de förtryckande männen för: dömer människor efter vilket kön de har.

Över vissa kvinnliga grupperingar ligger som en dimma av outtalade sanningar om hur män och kvinnor är. Män är våldsamma, sviker familjer, startar krig och våldtar kvinnor. Och det är ju sant, vad gäller vissa män – men inte ALLA. Kvinnor kämpar för att ta ansvar för familjen, utstrålar kärlek, är smartast i klassen och utgör fundamentet som hela världen vilar på. Och det kan väl också sägas vara sant, vad gäller vissa kvinnor – men inte ALLA.

Grejen är ju att även kvinnor är våldsamma och sviker familjer, men kvinnor befinner sig än så länge sällan i position att starta krig och vad gäller att utöva ”sexuellt våld” är det inte något vi hör talas om så ofta – men alla kvinnor är människor och bär med sig samma ”frön” till mänskligt beteende som män. Jag tror att kvinnor är kapabla till lika mycket ondskefulla handlingar som män, men att det för både kvinnor och män krävs vissa förutsättningar för att trigga igång sådant beteende. Alla präglas vi av kulturella och sociala mönster. Under flera år har vi jobbat mycket med att förändra sådana här mönster och det ger resultat, bl.a. i att fler män tar kärleksfullt ansvar för familjen på ett sätt som det inte var ”manligt” att göra för några generationer sedan.

Jag tror att alla människor som utsätts för ogynnsamma omständigheter kan triggas till våld eller handlingar som skadar en annan människa. Det gäller bara att hitta de ömma punkterna, det som de verkligen behöver, det som de känner panik inför…

Därför förvånar det mig inte det minsta att man har kommit fram till att kvinnor oftare är förövare i trafficking. Läs t.ex. notisen i Norrländska Socialdemokraten.

-Det är chockerande att se hur tidigare offer blir förövare. Vi måste försöka förstå de psykologiska, ekonomiska och tvingande anledningarna till varför kvinnor rekryterar andra kvinnor in i slaveri, säger UNODC:s chef Antonio Maria Costa.

Lägg märke till hur man då direkt utgår från att det är ogynnsamma omständigheter som gör att kvinnor rekryterar andra kvinnor. Hur ofta läser vi liknande nyheter om män där man funderar över varför de har sitt kriminella beteende? Vi är så vana vid att män är skyldiga till ondska att det ofta är underförstått att ”män bara är sådana”.

Jag är oerhört tacksam över att vi har kommit så långt som vi har i arbetet med jämlikhet och jag är medveten om att det ännu är mycket kvar att göra. Enligt mitt sätt att se det är vi inte riktigt jämlika förrän vi nått fram till den dag då vi verkligen ser människan bakom ett beteende och inte förenklar in absurdum genom att tillskriva både män och kvinnor könsrollskonserverande egenskaper. Men också den dag då det är lika självklart ifrågasätta individens egna möjligheter att göra sitt val i enskilda situationer och inte längre anser att hälften av världens befolkning är offer för den andra hälftens gärningar. Alla har ett val. Somliga valsituationer är som helvetet. Vad våra medmänniskor väljer att göra när de befinner sig i de mest extrema situationerna är svårt att sätta sig till doms över när man själv inte befunnit sig i en sådan situation.