Sjuk eller frisk?

Frågan om Anna Odells konstnärsgärning får sig ytterligare en omgång i Per Gudmundsons ledare i Svenska Dagbladet:

Kan psykiatrikerna tveklöst se skillnad på sjukt och friskt?

Man kunde förstås lika gärna plåga Konstfack med samma frågor. Hur vet ni att Anna Odell under de gångna tretton åren inte enbart simulerat frisk till den grad att hon lyckats bli antagen till en av landets tyngsta prestigeutbildningar? Kan Konstfack verkligen skilja mellan äkta konstnärlig talang och allmän tonårsdepression?

Han fortsätter sin knivskarpa kritik med att ställa frågan:

Det verk hon avtäcker anses redan på förhand ha en sådan höjd, på grund av en inneboende moralisk överhöghet, att det kullkastar empirisk kunskap om exempelvis psykiatrisk vård.

Jag kan fortfarande inte ta ställning i den här frågan om rätt eller fel, konst eller inte. Om det inte hade blivit ett sådant himla liv runt Annas iscensättning så hade jag antagligen inte brytt mig. Hennes verk har inte tillräcklig AHA-kraft för att jag ska bli imponerad. Jag uppskattar om konstnärliga verk får mig att tänka annorlunda, ta med mig till någon annans perspektiv av världen som jag inte tidigare sett på det viset. Men utan att ha sett hennes verk med egna ögon, känner jag ingen lockelse i att se det pga det konstnärliga värdet – däremot har jag en viss nyfikenhet pga den massmediala uppmärksamheten, men i det här fallet har ju inte det något med det konstnärliga värdet att göra.